Att finnas

Du som av skönhet och behagen
en ren och himmels urbild ger!

Även med stulna strofer generade han henne. Hans inlevelse var så äkta. Kellgrens ord blev åter levande när de kände hans glöd. Signe log, röda kinder, frusna öron och händer fulla av snö. Hon försökte krama den motvilliga snön till en boll, kristallerna ville inte, de var kyliga och motståndskraftiga. Lite värme, det var vad som behövdes för att vinna över dem, hon offrade vantarna och lät fingrarna betala priset för snöbollen. Det stack och gjorde gott att känna kyla. Tre- fyra snöbollar skulle ge henne en viss fördel, hon kikade försiktigt upp för att se bortom sin barrikad. Vantarna på och första bollen iväg, en halvträff; hon träffade honom i pannan precis vid mösskanten, men nästa skulle bli perfekt. Han närmade sig fort, men en till snöboll hann hon få iväg, den träffade perfekt och snön smälte ner i jackkragen precis i nacken! I anfallet ropade han fortsättning samtidigt som han var överallt och Signe föll i snön, för honom och för diktarens ord som alltid skulle finnas till:

Jag såg dig och från den dagen
jag endast dig i världen ser.