Nya ansikten, nya dofter, nya bekantskaper. Hundratals människor du aldrig sett och ändå; efter ett ”hej, jag heter …” börjar ett förtroende växa fram. Vad är det vi observerar som får oss att ”välja ut” nya vänner? Vem såg vem först?
Jag såg dig. Jag hade lagt märke till ditt ansikte bland tusen andra. Men noterade du ens mig? Du är det vackraste jag någonsin sett, magisk skönhet, ouppnåelig, omotståndlig och omisskännligt fel för mig.
Om mig
- Genyvy
- Mitt livs kärlek blev min livssorg, så oväntat och så fruktansvärt smärtsamt. Sen kom du och jag andas igen!
måndag 28 februari 2011
fredag 25 februari 2011
Tack och hej
– Bli inte ledsen nu … eller arg heller för den delen, det här är rena fakta: Det här går inte, vi måste ändra på något.
– Jasså. Jaha, jag vet inte … Du kanske ska låta telefonsvararen ta några av samtalen som kommer in?
– Nej! Jag måste så klart ta telefonen när det ringer, vad ska folk tro annars?
– Ja, det är klart. Du tycker att vi hinner för lite? Det är ju det att det kommer gäster eller jag menar kunder, titt som tätt och de måste ju gå i första hand. Eller hur?
– Det är inte heller problemet! VI måste jobba snabbare. Bli effektivare.
– Jaa … Det dröjande svaret tycktes irritera chefen än mer. Kim lade till ett ”visst, självklart kan allt gå lite fortare, men kanske vore det idé att fundera på att ta in Olle någon dag i veckan? Jag vet att han gärna jobbar, bara några timmar om det är så.”
– Det går inte. Vi måste kunna fixa det här själva, annars blir det ingen lönsamhet! Du måste öka tempot, det bara är så. Bli effektivare!
Kim riktade blicken rakt fram, såg på ingenting och kände hur kroppstemperaturen steg. Det var något med kritiken, den sved, men inte bara det – den var orättvist. Svordomarna började bränna i halsen, försäljningsdisken och varorna liksom flöt iväg i periferin.
– Du kan se hur jävla effektivt företaget blir utan säljare! Spottade hon ur sig med ena handen på dörrhandtaget.
– Jasså. Jaha, jag vet inte … Du kanske ska låta telefonsvararen ta några av samtalen som kommer in?
– Nej! Jag måste så klart ta telefonen när det ringer, vad ska folk tro annars?
– Ja, det är klart. Du tycker att vi hinner för lite? Det är ju det att det kommer gäster eller jag menar kunder, titt som tätt och de måste ju gå i första hand. Eller hur?
– Det är inte heller problemet! VI måste jobba snabbare. Bli effektivare.
– Jaa … Det dröjande svaret tycktes irritera chefen än mer. Kim lade till ett ”visst, självklart kan allt gå lite fortare, men kanske vore det idé att fundera på att ta in Olle någon dag i veckan? Jag vet att han gärna jobbar, bara några timmar om det är så.”
– Det går inte. Vi måste kunna fixa det här själva, annars blir det ingen lönsamhet! Du måste öka tempot, det bara är så. Bli effektivare!
Kim riktade blicken rakt fram, såg på ingenting och kände hur kroppstemperaturen steg. Det var något med kritiken, den sved, men inte bara det – den var orättvist. Svordomarna började bränna i halsen, försäljningsdisken och varorna liksom flöt iväg i periferin.
– Du kan se hur jävla effektivt företaget blir utan säljare! Spottade hon ur sig med ena handen på dörrhandtaget.
onsdag 23 februari 2011
Slutexamen
– Godkänd.
– Godkänd.
– Icke godkänd.
– Men, men jag har verkligen försökt! Alltid försökt men det gick kanske inte så bra alla gånger – eller ingen gång egentligen …
– Nej, just det. Därför får du icke godkänt. NÄSTA!
– Ha, ha! Snyggt jobbat, väl godkänd.
– Godkänd.
– Näe, men vad gör folket med sina liv egentligen, va? Hur har du ens lyckats ta dig till slutet? Det kan man undra. ICKE godkänd. Nästa!
– Men jag, jag rår inte för det, jag har en sjukdom förstår Ni …
Två monstruösa hundar tassade fram och utan ett ljud la de var sin tass på mannens axlar och han sjönk samman med ett förundrat leende på läpparna. Människorna runt omkring var knäpptysta men stirrade på tomrummet efter mannen som försvunnit.
– Nästa!
– Godkänd.
Jag drog in luft en sista gång och tog de sista stegen fram till scenen. Nu gällde det.
– Godkänd.
Jag vågade inte le, fortsatte uttryckslös rakt fram av rädsla att bli återkallad och få ett annat betyg. Jag var på rätt väg! Kunde lyckas, jag hade mina chanser kvar och fick ytterligare ett liv på mig att söka efter svaret på döden. Döden som jag nyss upplevt men som snart skulle vara raderad ur mitt minne tillsammans med allt annat.
– Godkänd.
– Icke godkänd.
– Men, men jag har verkligen försökt! Alltid försökt men det gick kanske inte så bra alla gånger – eller ingen gång egentligen …
– Nej, just det. Därför får du icke godkänt. NÄSTA!
– Ha, ha! Snyggt jobbat, väl godkänd.
– Godkänd.
– Näe, men vad gör folket med sina liv egentligen, va? Hur har du ens lyckats ta dig till slutet? Det kan man undra. ICKE godkänd. Nästa!
– Men jag, jag rår inte för det, jag har en sjukdom förstår Ni …
Två monstruösa hundar tassade fram och utan ett ljud la de var sin tass på mannens axlar och han sjönk samman med ett förundrat leende på läpparna. Människorna runt omkring var knäpptysta men stirrade på tomrummet efter mannen som försvunnit.
– Nästa!
– Godkänd.
Jag drog in luft en sista gång och tog de sista stegen fram till scenen. Nu gällde det.
– Godkänd.
Jag vågade inte le, fortsatte uttryckslös rakt fram av rädsla att bli återkallad och få ett annat betyg. Jag var på rätt väg! Kunde lyckas, jag hade mina chanser kvar och fick ytterligare ett liv på mig att söka efter svaret på döden. Döden som jag nyss upplevt men som snart skulle vara raderad ur mitt minne tillsammans med allt annat.
lördag 19 februari 2011
En dag till
Det var snart tid för avskedet. Utanför fönstret gnistrade himlen av iskristaller och små snöflingor vimlade runt på väg ner mot den än så länge bara marken. Lite bitterhet smög sig på, en gnutta melankoli och bakom nästa tanke kände hon paniken lura. Hon hade levt rationellt och praktiskt, skulle dö på samma sätt, ingen teater eller dramatik tack. I samma stund stormade minsta barnbarnet in med jackan på armen och mössan nerdragen i hast över ena örat:
– Mormor! Vänta på mig, jag vill också ut och resa! Jag kan hålla ordning på biletterna och så har jag fått bullar som vi kan ha med oss av mamma.
– Åhå, det var inte dåligt! Då byter jag väl resesällskap den här gången gissar jag.
– Mormor! Vänta på mig, jag vill också ut och resa! Jag kan hålla ordning på biletterna och så har jag fått bullar som vi kan ha med oss av mamma.
– Åhå, det var inte dåligt! Då byter jag väl resesällskap den här gången gissar jag.
fredag 18 februari 2011
Sakta ner
Hon drogs till isen. Nu var den överallt, under den frusna snön, på den bekanta och vältrampade stigen som vanligtvis var tillförlitlig och trygg, där var isen ensam härskare. Till och med när hon satt i bilen saknade hon fäste, hjulen följde spåren som gjutits in i isbarken redan i december.
År 2011; ändå var det väderleken som bestämde hennes liv! Hon log men kände salta tårar nå överläppen. Nu halkade det omkring likt bambi på hal is i ren panik utan en hundradels sekund till eftertanke på vad siktet mot horisonten var riktat mot: Öppet hav? Fast mark? En vak?
För fort. Oavsett hastighet så gick det för fort. Men hur hinner man ikapp livet?
År 2011; ändå var det väderleken som bestämde hennes liv! Hon log men kände salta tårar nå överläppen. Nu halkade det omkring likt bambi på hal is i ren panik utan en hundradels sekund till eftertanke på vad siktet mot horisonten var riktat mot: Öppet hav? Fast mark? En vak?
För fort. Oavsett hastighet så gick det för fort. Men hur hinner man ikapp livet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)