Något som surrar (Skrivpuff 29 september)

Det är en gudagåva. En förmåga jag fått eller lärt mig, för att överleva och inte explodera. När diskussionerna alltid leder dit du vill, när du alltid har de bästa argumenten och inget jag säger kan ge mig rätt, då tacklar jag mitt underläge med tystnad. Jag låter dina ord bli en passerad soppa, ett enda surr som är helt obetydligt och inte kan rubba mig eller göra mig svagare. När surret slutar kan jag andas igen.

En skräckens tunnel (Skrivpuff 28 september)

– Du törs inte! Tre gälla röster i kör gjorde världen iskall. Barnen, för de var ju alla bara barn, förstod sin styrka men inte vad den orsakade.
– Fegis!
– Äh, hon är ju för fet för att ens komma in i tunneln! fyllde Ante i.
– Hon kanske fastnar och inte kommer ut förrän till våren, fnittrade Steffi och fyllde kinderna med luft för att efterlikna Emmys äppelkinder.

Tunneln av plåt låg där tyst. Väntade och drog henne till sig samtidigt som den skrämde vettet ur henne. Hon kämpade för att hålla masken, visste att det var sant som de sa, den var för trång för henne. Hon skulle fastna, inte få luft. De andra skulle sätta tunneln i rullning och paniken komma. Hon tog två steg framåt, hörde ropen tyna bort, kröp ner på knä, blundande och gjorde det, för det fanns inget val.

Om något som försvinner (Skrivpuff 11 september)

Lika obemärkt som nattens sömn fångar mig
lika lätt som skummet på en cappuccino
lika försynt som morgonen smyger sig på
hoppas jag att livet försvinner när dagarna är slut

Om ett undantag (Skrivpuff 9 september)

Två själar – en livsande:
Då, nu, i döden är vi
Tillvaron svajar när försvaret veknar

Orden tiger
ögonen talar
Händerna ber om hänsynslös frihet

Livet glöder
ringen bränner
Vår evighet – ett undantag

Att berömma (Skrivpuff 7 september)

Säg för guds skull inte att jag är duktig nu igen. Låt mig vara värdelös, låt mig plågas av min egen självömkan. Skit i mig! En annan dag blir allt bättre, det vet jag ju men idag är bara skit.

– Hej! Ett hjärtligt, vänligt och alltigenom välmenande, hur är det? följde när hon klev in på jobbet.
– Hej, orkar inte. Prata inte med mig än, svarade hon vresigt.
– Kaffe? Å denna vänlighet som hon bara inte orkade med idag.

Jag är bara tyst, låtsas inte om orden. Jag hör inte, ser inte, känner inte. Jo, känner massor! Det kommer att explodera inombords snart. Låt mig vara ifred, skrek hela hennes väsen men ingen noterade det.
– Nej tack, svarade hon sammanbitet.
– Säkert? Jag har precis bryggt, sa den utsökta lilla rösten igen.
– Låt mig vara för helvete! Jag bad dig att inte prata med mig. Vad är det för fel på dig, hör du inte vad jag säger!

Tystnad.

– Oj, förlåt. Jag är så hopplös. Jag är värdelös på att lyssna. Förlåt, en skrämd liten röst ångrade sig.

Stina såg den bedrövade minen, hennes egen ilska mattades av och hon kände sig orättvis och dålig på riktigt.
– Äh, bara låt mig vara. Du är bra. Jag är ett monster på morgonen, kom inte nära vad du gör.

Att komma hem (Skrivpuff 6 september)

Havet dränker sina gäss
liten själ kämpar i vågorna
månljuset och stormen slåss om herraväldet.

Månen ger med sig
stormen släcker livet
ännu en ande hittar hem

Att skapa balans (Skrivpuff 3 september)

Det var inget att orda om. Det var en självklarhet. Balansen var väsentlig och utan den skulle det kapsejsa inom en snar framtid.

– Äsch, vi skiter i den. Jag orkar inte jobba på det här projektet längre, det har dragit ut hur länge som helst på tiden nu. En vecka var det ju sagt!
– Hmm. Jag vet hur du tänker, men om 100 år kanske det slår över. Vad ska vi säga då?
– Ingen kommer minnas att det är vi som är ansvariga vid det laget. Vi klarar oss utan reklamation, inget att oroa sig över chefen!
– Det finns en poäng i det du säger, det gör det. Okej då, vi jobbar en dag till på balansen sen får det vara tillräckligt. Överens?
– JAAA, ett rungande ja från hela den församlade skaran.

Redan tjugo år senare börjar den bristande balansen göra sig påmind när en orm trillade ner från ett äppelträd mitt framför en ung dam. Hundratals år senare när hennes ättlingar började fundera över obalansen omkring dem hade reklamationsfristen gått ut för länge sedan. Människorna var nu lämnade åt sitt öde; att efter bästa förmåga själva hålla balansen mellan ont och gott, svart och vitt och alla andra motpoler som nästan, men bara nästan skapades i perfekt harmoni.

Komponera (Skrivpuff 2 september)

Lek
Höstvind
8 grader om natten

Sov
Vintervila
-3 grader på dagen

Vakna
Vårrus
10 grader på morgonen

Lev
Sommarkärlek
33 grader i skuggan

Hålla ihop (Skrivpuff 1 september)

Som vän är du alltid pålitlig och trogen.
Natt och dag, sommar som vinter; alltid tillsammans.

Lämnar du mig, lever jag lite mer
med lär för långsamt om livet utan dig.

Ser ingen oss? Ser alla bara mig?
Vi ser alla andra; växande familjer och sammanflätade liv.

När festerna spinner loss går vi hem;
tryggare i enskild ensamhet än ensam i mängden.