Något unikt (Skrivpuff 2 juni)

Vinden ven och tjöt i hennes öron, regnet piskade mot ansiktet. Den genomvåta tröjan och byxorna smet åt som ålskinn runt armar och ben och skorna hade fastnat i lervällingen; hon hade klivit ur dem där. En gren föll ner med ett brak några meter framför henne och hon skrek allt hon kunde men rösten hördes inte. Hon böjde sig ner på alla fyra och kröp under trädet, lera och jord stänkte upp i näsan, munnen ja, överallt.

Desperat, rädd för sitt liv och ensam i världen bad hon tyst en bön att ovädersgudarna skulle lugna sig. I samma sekund tystnade allt och regnet slutade forsa ner. Allt blev stilla i nästan en minut och hon njöt till fullo av den sällsamma tystnaden. Euforisk sträckte hon händerna mot den svarta himlen. En blixt klöv världen i två, dånet tog andan ur henne och barfota stod hon emot sitt öde.