Stofil (17 juni 2010)

Telefonen ringer. Hennes bästa vän sedan barnsben, Sanna, som bor i stan nu för tiden. Sanna har fast jobb, sjyst lägenhet centralt och stabil ekonomi. Hon går ut varje helg för att hitta drömmannen men misslyckas gång efter gång. Varför, undrar Mia för sig själv men tror att det är för att hon kämpar för hårt och ställer orimliga krav. Hur kan man ställa krav på någon man nyss mött?

Korta inledningsfraser, uppdatering om hur veckan varit så svänger samtalet (som så ofta) in på området ensamhet, män eller avsaknaden av män som är något att ha, och Mias tankar far iväg åt annat håll. Hon har hört det hela förut och kan inte släppa tankarna på hur lång gräset växt sig i trädgården eller hur ogräset tar över hallonlandet. Ska hon ge sig på att odla pumpor igen?

- Ja, och så gick jag hem tillsammans med den där snubben jag träffade sist, Joel. Sanna kvittrar på.

- Jaha, är det han med snygga rumpan som du sa?

- Ja precis (fnitter) fast han har ganska snygg kropp i övrigt också, men rumpan är bäst. Ja, å nu då håller han på och ringer och vill träffas hela tiden! Jag sa ju att jag inte var något att ha, jag är värdelös på förhållanden. Men visst, vi kan ju ses igen, men jag är ju inte kär eller något.

- Näe, men du ska träffa honom igen?

- Jag vet inte, beror väl på. Säkert är han ute igen nästa helg. Ska du inte komma in till stan? Jag vet flera bra killar du kan träffa. Du kan sova hos brorsan om det är så att jag får sällskap med mig hem.

- Jättesjyst, verkligen men jag hinner inte. Kommer du hem något? Midsommar?

- Ja, det gör jag väl om inget supererbjudande om värsta festen dyker upp. Man vet ju aldrig, förra året träffade jag ju Johan på torsdagen före och...

Mia lyssnar knappt. Hur orkar hon? Visst är hon lite envist förundrad och kanske avundsjuk på att Sanna verkligen strävar efter något/någon. Själv är hon nöjd. Allt är bra men lugnt och harmoniskt. Hennes själ är hel och hon söker inte febrilt efter något, istället fångar hon varje dag och är trött varje kväll. Det är nog så, hon har blivit en sån där stofil som andra låter vara för sig själv och aldrig riktigt bekymrar sig om. Hon går sin egen väg, ensam om ingen annan hittar dit.