Att vara yvig (Skrivpuff 26 augusti)

Lummiga trädkronor dolde himlens härjade skyar, på marken ilade några få myror längs en osynlig huvudled. Johann andades in den höstiga luften och slängde sig raklång på marken bland löv och gammalt gräs, det var härligt!

Svampar? Varför skulle de plockas, det fanns ju så mycket annat att leka med i skogen. Han hade följt ett spår från ett rådjur ända till skogskärret och den stora stenen, nu skulle han leka med båtarna i vattnet. Det var en farled och han var kustbevakaren, precis som pappa. Nu skulle han ut och se om de hade papperen i ordning, vilka papper hade han ingen aning om men så gick det till.

Några droppar föll från molnet, några till och inom några minuter regnade det kraftigt. Johann brydde sig först inte alls om blötan, men när skorna och jackan var genomsura kändes det obehagligt och han ville inte leka mer.

– Mormor, moooormooor!

Regnet och vinden rev i de korta tröjärmarna när ha började springa, hans röst blev uppäten av naturens ljud. Johann var tuff, minsann inte rädd men om mormor lekte kurragömma med honom nu, då skulle han bli riktigt arg och slå henne. Allt han kunde!

– Mooormoor!

En gren fällde honom, på marken kom tårarna och rädslan. Han skrek. Han tog sig upp, ropade på Lirko som moster berättat om. Lirko var den hjälpsamma räven som bodde i skogen och som kunde hjälpa en när ingen annan kunde.

Johann spanade mellan trädstammarna, fick syn på en yvig svans och sprang däråt.
–Lirko, vänta!
– Inget väder för en liten pojk att vara ute i, ta fatt mig om du kan, svarade Lirko med en morrning och ett skall.

Johann sprang för att inte tappa bort den vita svanstippen och när han förlorade den ur sikte dök istället mormors snabba röda gummistövlar upp och han slängde sig handlöst i hennes famn.