Flärd (Skrivpuff 16 augusti)

– Ser du honom längst bort där?
– Mmm.
– Han gled in bredvid mig igår, jag blev alldeles svag och hostade till så dammet yrde. Han såg inte ens åt mitt håll!
– Varför skulle han sett åt dig? Du ser ju allt för vanlig ut, nästan lite halvsjaskig.
– Det är sant. Men jag rår inte för det, det blir alltid så. Det finns ingen tid över att putsa på ytan, bara jag mår fint och fungerar, säger de.
– Ja, samma här. Ibland vill han mer än han klara av, fast tanken är alltid god.

Samtalet avbröts av vinden som pratade med sig själv en stund i ett försök att överrösta sorlet från rösterna inifrån butiken. Lacken på den svarta porschen glimmade i solen och dess förare stod i butiksdörren och deklarerade inför frivilliga och ofrivilliga åhörare att oxfilé varje dag måste vara det bästa med semestern. Han drar handen genom det allt tunnare håret, ler åt biträdet och håller ett fast tag runt midjan på flickan som sällskapar honom. Hon ler ansträngt, botoxen tar emot, väl ute rundar hon bilen och sjunker ner på det läderklädda passagerarsätet. Hon höjer volymen och överljuder samtalet mellan den halvrostiga jeepen och volvon från sent 90-tal som fortsätter på personalparkeringen intill:

– Tänk, så många hästar och så mycket prakt. Är de lyckligare än oss tror du?
– Kanske. Kanske är de klokare än oss? Begriper hur betydelsefull en vacker yta är.
– Mmm. Jag är nöjd bara jag får stå här och småprata med dig om dagarna, struntar faktiskt i om jag glänser. Vi har det bra, har vi inte det?
– Vi har det bra så vitt jag begriper.