En epok som måste ta slut

Miriam visste inte om hon kunnat ändra på något, om tiden räckt till men hon hade en deadline. Hon hade verkligen försökt: Influerat makthavare, övertygat lobbyister, fått med sig stora delar av industripamparna i världen men nu var det kört. Epoken av masskonsumtion och produktion hade abrupt tagit slut i juli 2019 när elektriciteten en dag försvunnit. Spårlöst. Ingenstans i världen fanns möjlighet att lagra el längre, forskare hade nu arbetade dag som natt sedan 20 år tillbaka med att utröna hur det kunnat inträffa och hur man skulle kunna reparera skadan. Vad de inte förstod var att det var en första varning, efter tjugo år var det dags för den andra. Förstod de stackarna inte den här gången, då visste hon inte längre hur hon skulle kunna rädda mänskligheten från att förgöra sig själv.

Nu var tidsfristen ute. Miriam lät en sista solstråle falla över jorden, sedan släckte hon. Hon kunde känna paniken hos varje människa och djur och efter bara fem minuter stod hon inte ut längre. Hon lät solen lysa igen. Kanske den här varningen hade fungerat? Skulle de ha insett att någon större än deras medvetande styrde över jorden, haven och hela härligheten? I någons huvud rörde sig tankar om solen, om energin som verkat vara outtömlig, besvikelse men sedan en ljus idé: Det var ju människan själv som var den eviga energikällan, Miriam log för sig själv till freds över att någon äntligen tänkte i rätt banor. Det var nya tankar, nya tider men de handlade om gamla, återvinningsbara energikällor.