Trasigt

Det var en ljummen junidag som så många gånger förr. Allt låg för ungdomens fötter och graven väntade på den gamla; dessa dagar mer än annars? Solklart var det att barnet inte visste annat än livet, mamman såg framtiden och det som varit och den gamla väntade på den stora friden. Döden var inte så skräckinjagande för någon av dem, den väntade tålmodigt runt hörnet och om den hämtade henne idag eller imorgon var oväsentligt.

– Mormor, vet du, idag hörde jag näktergalen. Du vet i buskarna där bakom huset. Jag kunde inte få syn på den men den var nära. Riktigt nära.

Mormor ser på barnet, försöker le vid ljudet av hennes röst men musklerna lyder inte, det blir till ett grin och lite saliv slipper ut i mungipan. Mamman som en gång var hennes dotter torkar försiktigt med det fjärilsprydda hushållspappret. Hon har inte längre tårar i ögonen när hon gör det, det går per automatik. Hon vet att det som var hennes mor finns där inne, fast det tynar bort och ersätts av ingenting. Ingenting har tagit över snart.

– Visst förstår du mormor, visst kommer du ihåg näktergalen?
– Jag vet inte gumman, kommer svaret från barnets mamma, om hon kan. Det är trasigt förstår du, kom-i-håget är trasigt.

Barnet ser på sin mormor och minns hur de brukade cykla tillsammans, hon var alltid så glad och de plockade stora vilda buketter längs vägrenen tillsammans en ljummen junidag strax före Midsommar.

– Mormor, jag och mamma plockar blommor åt dig i år, jag kommer med dem imorgon!
– Jag tror inte hon hör dig, säger barnets mor sakta när de betraktar mormor som med glansig blick är någon annanstans.
– Nej, inte jag heller, men du hör mig ju mamma.