Gallra

 Ordet att skriva en puff om vecka 41 2022 skulle kunna vara GALLRA.

Kantig

Fröken Fyrkant mötte en dag unge herr Fyrkant. De tog följe och bildade en rektangel, genom livet blev de lite kantstötta men höll ihop.


-Bättre kantstött än kantig sa, Fyrkant och Fyrkant höll med.

Solen gick upp och ner, nätter kom och dagades. I rektangeln dök två småcirklar upp; de utmanade rektangeln för de helt saknade kanter! Fyrkant och Fyrkant blev tidvis lite suddiga i konturerna men återgick mer eller mindre alltid till sin rektangulära form.

Småcirklarna färglade rekrangeln och tog även till sig av Fyrkanternas kantighet. Rektangelns beständighet präglade dem och succesivt blev cirklarna till elipser som utvecklades allt mer till att likna fyrkanter.

Hux flux

Kind mot min arm
lugna andetag från mitt sovande barn.

Vi är ett vi
ännu

En annan dag vill du bli fri från mig:
Så måste det bli, jag vet men begriper knappast.

Vi njuter av tiden! Vi passar på, tar vara på kärleken och livet. Hux flux är det inte mer, hux flux är bara den oändliga ensamheten kvar.

Gräns

Även sorg och saknad når en gräns;
om livet får styra.

Det blir annorlunda, mer och mindre, lättare och svårare
på andra sidan gränsen.

Fortare än nån kunnat ana

SAGA

Fortaren än någon kunnat ana

Det var en gång en pojke.

Han växte upp som mellanbarnet bland fem bröder.

 Hans hår var skimrande rött och lockar prydde hans hjässa.

 Hans bästa vän var hans äldre bror och så tyckte han mycket om djur, särskilt katter.

 Pojken växte och fortare än någon kunnat ana var han vuxen.

Livet levde och mannen som han blivit tänjde det åt olika håll.

Han hade tur ibland och otur en annan gång.

Han gjorde rätt val ibland och fel en annan gång.

Han levde.

En dag åkte han till ön, ja, hit.

Han träffade en flicka, den sista i sitt liv.

De drömde stort tillsammans och en del drömmar hann bli sanna.

Fortare än någon kunnat så var mannen som varit den lilla pojken död.

Han är den saknade pappan till Saga och hon är underverket som ger dagarna mening.

Saknad

DÅ
Promenader, händer som finner varandra och hör ihop

Blickar som värderar mig högst i världen och som gör mig levande

Gemensamma drömmar, framtid med lycka

Varsamma händer som kliar min rygg.

Lugnt småsnarkande framför tv:n.

Ett minutkort telefonsamtal; hej älskling, snart framme, puss

Dina steg uppför trappen
Handen som fattar dörrvredet
Tysta steg över mattan
Din varma kropp som kryper ner bredvid min

Mitt öra mot ditt bröst - dina hjärtslag sjunger om kärlek

NU
Oändlig saknad - tystnad

Avsked

Kanske du lekte med döden, i vart fall var du inte rädd för den. Du utmanade den, visade den att du bestämde. Vissa dagar var döden och du på samma lag, men mitt i leken bedrog den dig. Utan någon som helst empati för de kvarlevande. 

Döden förstår inte Kärlek, förstår inte att kärleken är dess överman. Kärleken utmanar inte, den vinner ändå. Sorg och saknad är kärlekens starkaste trumf, de härdar ut döden i evighet, hur många avsked man än försöker ta.

Varför du?

Sorg är en saknad utan slut
Sorg över någon som förlorat livet
men vunnit en plats i våra minnen för evigt.


I mig finns du kvar
I mina tårar är även din saknad
I mina minnen är vi tillsammans.


I framtiden är du den vackre mannen
som en gång var min.
Min älskling
min kärlek
min dåtid och evighet.

Sedan kan vänta

Belåtet leende är världen din
Du kom
Jag väntade – för länge?

Värden ler belåtet!
Vi gör vad vi ska:
reproducerar och kommunicerar

Belåtet leende känner jag hur du slumrar
Allt är bra nu – NU är allt
Sedan kommer alltid
alltför snart

Avgörandet

Hon tog honom med storm
han stod barblåst utan sans.
I spillrorna av det som funnits
hittade kärleken ut ur nästet.

En ny frihet! Frisk, sund och ung
Berusad av känslor
snurrar världen - brinner hoppet
Allt kan ske!

Len, sandfärgad men ändå mustig
fräsch som nyplockade smultron
söt som ett välmoget viktoriaplommon.
Lika självklart unik som doften av viol
och behaglig som ett sommarregn.
Så tror jag att du doftar
men vet kanske jag aldrig gör.

Rep(a) sig

Söker
Finner
famlar
Upp, res dig upp
Igen
Igen
Och igen
Ingen ser åt den som ligger
Ingen ber för den som aldrig setts
Måste synas
Höras
Och göra intryck
Fossiliseras
I tiden som flyr

Enkel undran

Är det allt?
Blir det inte större än så här?
Gigantiskt jag vet, men nu när jag känner till det önskar jag mig mer.

Sommarflirt

Du ser på mig med pliriga ögon, du ler och det smittar
Jag går en omväg för att komma dit där du är
Jag ser på dig som om jag ser dig för första gången
Gång efter gång.
Du gör min vardag spännande, jag vill vara där du är.
Men hur tänker du?
Blir du blyg när jag ler eller känns det inte alls?
Känner du av min existens?
Får den din värld att vibrera som du min?

Trasigt

Det var en ljummen junidag som så många gånger förr. Allt låg för ungdomens fötter och graven väntade på den gamla; dessa dagar mer än annars? Solklart var det att barnet inte visste annat än livet, mamman såg framtiden och det som varit och den gamla väntade på den stora friden. Döden var inte så skräckinjagande för någon av dem, den väntade tålmodigt runt hörnet och om den hämtade henne idag eller imorgon var oväsentligt.

– Mormor, vet du, idag hörde jag näktergalen. Du vet i buskarna där bakom huset. Jag kunde inte få syn på den men den var nära. Riktigt nära.

Mormor ser på barnet, försöker le vid ljudet av hennes röst men musklerna lyder inte, det blir till ett grin och lite saliv slipper ut i mungipan. Mamman som en gång var hennes dotter torkar försiktigt med det fjärilsprydda hushållspappret. Hon har inte längre tårar i ögonen när hon gör det, det går per automatik. Hon vet att det som var hennes mor finns där inne, fast det tynar bort och ersätts av ingenting. Ingenting har tagit över snart.

– Visst förstår du mormor, visst kommer du ihåg näktergalen?
– Jag vet inte gumman, kommer svaret från barnets mamma, om hon kan. Det är trasigt förstår du, kom-i-håget är trasigt.

Barnet ser på sin mormor och minns hur de brukade cykla tillsammans, hon var alltid så glad och de plockade stora vilda buketter längs vägrenen tillsammans en ljummen junidag strax före Midsommar.

– Mormor, jag och mamma plockar blommor åt dig i år, jag kommer med dem imorgon!
– Jag tror inte hon hör dig, säger barnets mor sakta när de betraktar mormor som med glansig blick är någon annanstans.
– Nej, inte jag heller, men du hör mig ju mamma.

Liten på jorden

Så litet; ynkligt som ett grässtrå på ängen
Sprött och uttorkat men segt och envist
Obetydligt, obemärkt men ändå
Ett i mängden som skapar helheten
Likt ett liv på jorden.

Udda rundvandring i framtiden

– Till höger ser ni figurer som har flera funktionsdugliga delar kvar. De sparas för att kunna användas som reservdelsobjekt till oss om det skulle behövas.

– Vilken temperatur håller förvaringsutrymmet för att objekten ska hållas intakta?

– Det bör ligga på 36 grader, det är en grad under det som man tror var deras ursprungliga kroppstemperatur. En grad under för att inte riskera feber eller överhettning. Fler frågor? Nehe, då går vi vidare. I nästa avdelning kommer vi in i ett museum, där kan vi faktiskt se och höra hur det tedde sig när människan fortfarande var den dominerande arten på jorden …

Att tänka

– Jag hade tänkt göra det men du hann före.
– Aj då, jag tänkte inte på att du kanske ville ha gjort det själv.
– Nej, gör inget, jag tänker ut något annat.
– Har du en aning om vad du hade tänkt dig?
– Jag tänkte hitta på nåt som ingen haft en tanke på.
– Som en tankelek?
– Mmm, det skulle funka. Tänk dig en massa saker i olika färger; ballonger, godis, gamla skor och frukt som hänger på torkvindan, de har alla ett samband, som en rebus, som man måste tänka ut för att få komma in på festen.
– Tänk om ingen fattar?

En epok som måste ta slut

Miriam visste inte om hon kunnat ändra på något, om tiden räckt till men hon hade en deadline. Hon hade verkligen försökt: Influerat makthavare, övertygat lobbyister, fått med sig stora delar av industripamparna i världen men nu var det kört. Epoken av masskonsumtion och produktion hade abrupt tagit slut i juli 2019 när elektriciteten en dag försvunnit. Spårlöst. Ingenstans i världen fanns möjlighet att lagra el längre, forskare hade nu arbetade dag som natt sedan 20 år tillbaka med att utröna hur det kunnat inträffa och hur man skulle kunna reparera skadan. Vad de inte förstod var att det var en första varning, efter tjugo år var det dags för den andra. Förstod de stackarna inte den här gången, då visste hon inte längre hur hon skulle kunna rädda mänskligheten från att förgöra sig själv.

Nu var tidsfristen ute. Miriam lät en sista solstråle falla över jorden, sedan släckte hon. Hon kunde känna paniken hos varje människa och djur och efter bara fem minuter stod hon inte ut längre. Hon lät solen lysa igen. Kanske den här varningen hade fungerat? Skulle de ha insett att någon större än deras medvetande styrde över jorden, haven och hela härligheten? I någons huvud rörde sig tankar om solen, om energin som verkat vara outtömlig, besvikelse men sedan en ljus idé: Det var ju människan själv som var den eviga energikällan, Miriam log för sig själv till freds över att någon äntligen tänkte i rätt banor. Det var nya tankar, nya tider men de handlade om gamla, återvinningsbara energikällor.

Så gick han hem

Killen bara drog. Efter fyra dagar på nytt jobb tog han sin lunchmacka med sig hem igen. Redan klockan 07.05 … Man undrar, fanns det något samband med att jag frågade hur han trivdes? Var det ett handlingskraftigt svar på tal helt enkelt?