Tillfälligheter del 3

Elin hade pratat en stund med Katarina dagen innan. Hon var strålande, mådde så bra, var så kär och veckopendlade till Linköping varannan helg för att vara med underbara Hans!

– Visst är det lite jobbigt att åka men det är det värt, Hans är så fantastisk! Det känns som jag mött min intellektuella motpol, vi pratar om allt och lär så mycket av varandra!

– Ja, det låter ju fantastiskt hade Elin svarat medveten om att Katarina inte alls brydde sig om vad hon sa.

– Men du då, hur har du det? Frågan var lika artig som nyfiken. Elin hade velat komma därifrån.

– Jo då, det är bra. Jobbet på dagis är jättekul och … men sedan blev hon avbruten.

– Jag menar, har du någon som utmanar dig intellektuellt och får dig att känna dig, hon sökte en stund efter ordet, fantastisk? Du har ju också sett mer än det här! Katarina gjorde en gest ut över Ica-parkeringen och inneslöt i den hela det lilla samhället, kringliggande byar och alla människor som fötts där, flyttat dit eller dött där. Elin tänkte på hur döden inte var så avgörande i den lilla byn ändå, väldigt ofta inbegrep man även gamla släktingar och vänner som sedan länge gått bort i konversationen. De levde kvar tack vare sina förtjänster eller oförtjänster, så länge de var omtalade var de ändå inte så avlägsna.

– Ehh, jag har ju vänner kvar på andra håll fast att jag bor här och jobbet … Sedan hade Katarina avbrutit henne med förklaringen att hon redan för tre kvart sedan skulle ha hämtat barnen hos deras farmor.

Hon tänkte på allt skitsnack som cirkulerade om Katarina. Hon var ju bara levande, i nuet på ett påtagligt sätt. Elin var framme vid dagiset nu, de flesta barn hade kommit redan när hon började sent. Det var skönt, alla var inne i det redan, inga tårar när föräldrarna skulle gå eller oroliga mormödrar som fått rycka in och lämna när mamma och pappa var upptagna. Hon älskade verkligen sitt jobb, varför skulle hon kräva något mer? Världen var mycket mer, livet kunde vara mycket mer, hon visste ju det. Men hon behövde ingen ”intellektuell utmaning” och fantastisk? Jo, hon kände sig ganska fantastisk när hon lyckades trösta en treåring som grät förtvivlat när bästa nappen blivit sönderklippt av en världsförbättrande femåring. ”Napp är inte bra, den kan göra att du förstör tänderna för resten av livet, det vill du väl inte?”