Lagstadgad lojalitet

Samma arbetsplats i snart femton år. Han stannade kvar av bekvämlighet, alternativet vore att starta något eget, men det här var ju Sverige, det kunde bara inte löna sig. Väl i bilen på väg till jobbet ringde chefen igen, ”Rickard, kan du stanna till vid blomsterhandeln och köpa en bukett, vad som helst, jag har ju helt glömt att det är Rolfs sista dag. Kanske lite fika också?”

Samtalet var väntat. Charlotta var en bra chef för företaget, det utvecklades och gjorde stora vinster men hon fick inte personalen att känna att de faktiskt var delaktiga i framgången. Hon krävde mycket men gav lite tillbaka, hon var kompis med sina anställda när någon utomstående iakttog, annars var hon på en annan nivå som hon själv skulle ha uttryckt det. Hur kul kunde det vara att sitta där på sin egen nivå, glömma bort jobbarkompisar som Roffe som jobbat där redan innan hon varit påtänkt? Näe, Rickard bestämde sig för att mest tycka synd om henne.

– Ja, kära Rolf, hon insåg sitt strikta misstag och ändrade sig snabbt till Roffe, jag och säkert alla med mig, vill tacka för alla år … din envishet och ditt förebildliga initiativ … alltid visat lojalitet … skratt och hårt arbete … Charlotta hade nog fortsatt i all evighet om hon inte tittat på klockan och insett att lunchtiden snart var ute. Rickards tankar hade seglat iväg, han funderade på om Elin Lind var på samma nivå som Charlotta men han tvivlade på det. ”Ja, och så blommorna! Jag tänkte att tulpaner var bra, själv ääälskar jag tulpaner och just de här färgerna tyckte jag passa dig så perfekt. Tack.”