Lukas och Elly

”God morgon gubben”, var hennes första ord när hon påpälsad klev ut och tog morgonens första steg på den frostbitna marken. Hon visste att han såg henne, han hade säkert stått och spanat sedan en dryg timme tillbaka, ibland svarade han, ibland inte. Aldrig hade hon klurat ut vad som avgjorde vilket. Dagshumöret kanske? Hon fortsatte fundera på det.

Morgonens första steg vara alltid lite stela, sedan blev det bättre och en timme senare var kroppen någorlunda uppmjukad. Kroppen kändes inte som för fyrtio år sedan men hon var vital och spänstig för sin ålder. Precis som hästen. Egentligen räckte det väl nu. Men vem skulle ta hand om Lukas om hon gav upp? Nej, hon fick allt hålla ut lika länge som han.

Ingen visste åldern på tantens ständige följeslagare Lukas, båda var urgamla men med tillräckligt många tänder i behåll för att få i sig nog med föda. Marsmorgonen strålade, vackrare stund fanns inte än när rimfrosten tindrade i solljuset och vinden inte ven i knutarna, utan fåglarnas vårsång hördes! Det gav livskraften tillbaka, till människan, hästen och markerna, tänkte hon. Eller pratade hon högt för sig själv nu för tiden, precis som hennes mor hade gjort? Elly var osäker på vilket.

”Ja, du Lukas, blir det en tur till skogen idag tror du?” Selen är lagad och den där torrgranen vi lämnade sist borde vi ta hem och såga upp. Vad säger du?” Hästen drack några djupa klunkar av vattnet hon kånkat dit, sedan lade han huvudet mot hennes axel och väntade på att bli kliad nedanför örat där han själv inte kom åt. ”Mmm, vi gör väl det. Kan fundera över erbjudandet från kommunen under tiden. Kanske ska vi ge oss av? Men båda får vi ingen plats på äldreboendet. Näe, vi får nog ta en annan väg om vi ska lämna gården.”