Sanningskonsulten

– Kan du hjälpa mig? En späd röst färgad av desperation bad som en sista möjlighet om råd.

– Självfallet. Jag är ju kung! Finns det något som jag inte skulle kunna hjälpa till med? Det var inte med överlägsen ton som orden yttrades utan bara med enorm självsäkerhet.

– Jag sitter fast, situationerna har låst sig och tiden rinner iväg utan att jag hinner se mig om. Du förstår, jag behöver blicka bakåt för att kunna ta mig framåt. Låter det märkligt?

– Onekligen, ja.

– Du förstår kanske inte men jag är historien och jag måste bli kvitt den här känslan av stress för att bli korrekt. Jag får inte vara i fred, det är alltid någon som försöker förvränga mig och göra mig till något annat än det jag är.

– Uhum. Men anlita då mig att hjälpa dig! Jag är inte bara din hjälte utan även den som historien har att tacka för världsfreden. Det är mitt pris.

– Ja, det låter väl rimligt, en tydlig historieskrivning har ju alltid sitt pris.

Falska behov

Vore jag ensam på en ö, utan tv, reklam och övrigt kommersiellt utbud, skulle jag då vilja ha senaste mobiltekniken, dammtrasor av microfibrer, rengöringsmedel med doft av medelhavet, en ljudlös eldriven dammsugare, schampo som inte bara gör håret rent utan även reparerar trasiga strån … Skulle jag sträva efter att ha råd med ett nytt kök precis som det som skiner och blänker i tv-reklamen eller ett badrum i stilrent vitt och svart kakel? Är det inte för jäkligt att någon annan skapar mina behov för sin egen vinning och än värre, att jag går på det?

Sovra

Du lämnar mig ensam om kvällarna,
när solen stiger upp går du från mig.
Efter frukost träffar du någon annan.

Jag är ingenting utan dina tankar!
Du vet att du behöver mig. Lever dåligt utan mig.
Du måste sovra i vardagen
för att hinna med mig.

Jag är inte ersättbar
jag kan inte hitta någon annan.
Glöm bort mig lite mindre ofta, snälla!


Kram /din skrivpuffblogg

Strävan

Små blåsippor tränger sig fram genom döda löv:
Vi ser och ber om perfektion i vardagen, mer tid och långa mornar.
Myran drar sitt strå till stacken.
Jag och du möts kanske aldrig men vi tar sann kärlek för givet.
Liten koltrast kvittrar och sprider hopp.
Krav och strävan gör oss giriga och lyckliga är de få
som kan konsten att se blåsippan, känna fliten och höra livet sjunga.

Skrattretande ide

Idén föddes i ljusets hastighet, men att omsätta den i verklighet tog dryga månaden. Kanske var det den mest fantastiska idén hittills? En räddare i nöden, isbrytare, ventil för tillbakahållna känslor och även skapare av tillit och förståelse, jo, visst var de nöjda med lanseringen av skrattet.

Lagstadgad lojalitet

Samma arbetsplats i snart femton år. Han stannade kvar av bekvämlighet, alternativet vore att starta något eget, men det här var ju Sverige, det kunde bara inte löna sig. Väl i bilen på väg till jobbet ringde chefen igen, ”Rickard, kan du stanna till vid blomsterhandeln och köpa en bukett, vad som helst, jag har ju helt glömt att det är Rolfs sista dag. Kanske lite fika också?”

Samtalet var väntat. Charlotta var en bra chef för företaget, det utvecklades och gjorde stora vinster men hon fick inte personalen att känna att de faktiskt var delaktiga i framgången. Hon krävde mycket men gav lite tillbaka, hon var kompis med sina anställda när någon utomstående iakttog, annars var hon på en annan nivå som hon själv skulle ha uttryckt det. Hur kul kunde det vara att sitta där på sin egen nivå, glömma bort jobbarkompisar som Roffe som jobbat där redan innan hon varit påtänkt? Näe, Rickard bestämde sig för att mest tycka synd om henne.

– Ja, kära Rolf, hon insåg sitt strikta misstag och ändrade sig snabbt till Roffe, jag och säkert alla med mig, vill tacka för alla år … din envishet och ditt förebildliga initiativ … alltid visat lojalitet … skratt och hårt arbete … Charlotta hade nog fortsatt i all evighet om hon inte tittat på klockan och insett att lunchtiden snart var ute. Rickards tankar hade seglat iväg, han funderade på om Elin Lind var på samma nivå som Charlotta men han tvivlade på det. ”Ja, och så blommorna! Jag tänkte att tulpaner var bra, själv ääälskar jag tulpaner och just de här färgerna tyckte jag passa dig så perfekt. Tack.”

Tillfälligheter del 3

Elin hade pratat en stund med Katarina dagen innan. Hon var strålande, mådde så bra, var så kär och veckopendlade till Linköping varannan helg för att vara med underbara Hans!

– Visst är det lite jobbigt att åka men det är det värt, Hans är så fantastisk! Det känns som jag mött min intellektuella motpol, vi pratar om allt och lär så mycket av varandra!

– Ja, det låter ju fantastiskt hade Elin svarat medveten om att Katarina inte alls brydde sig om vad hon sa.

– Men du då, hur har du det? Frågan var lika artig som nyfiken. Elin hade velat komma därifrån.

– Jo då, det är bra. Jobbet på dagis är jättekul och … men sedan blev hon avbruten.

– Jag menar, har du någon som utmanar dig intellektuellt och får dig att känna dig, hon sökte en stund efter ordet, fantastisk? Du har ju också sett mer än det här! Katarina gjorde en gest ut över Ica-parkeringen och inneslöt i den hela det lilla samhället, kringliggande byar och alla människor som fötts där, flyttat dit eller dött där. Elin tänkte på hur döden inte var så avgörande i den lilla byn ändå, väldigt ofta inbegrep man även gamla släktingar och vänner som sedan länge gått bort i konversationen. De levde kvar tack vare sina förtjänster eller oförtjänster, så länge de var omtalade var de ändå inte så avlägsna.

– Ehh, jag har ju vänner kvar på andra håll fast att jag bor här och jobbet … Sedan hade Katarina avbrutit henne med förklaringen att hon redan för tre kvart sedan skulle ha hämtat barnen hos deras farmor.

Hon tänkte på allt skitsnack som cirkulerade om Katarina. Hon var ju bara levande, i nuet på ett påtagligt sätt. Elin var framme vid dagiset nu, de flesta barn hade kommit redan när hon började sent. Det var skönt, alla var inne i det redan, inga tårar när föräldrarna skulle gå eller oroliga mormödrar som fått rycka in och lämna när mamma och pappa var upptagna. Hon älskade verkligen sitt jobb, varför skulle hon kräva något mer? Världen var mycket mer, livet kunde vara mycket mer, hon visste ju det. Men hon behövde ingen ”intellektuell utmaning” och fantastisk? Jo, hon kände sig ganska fantastisk när hon lyckades trösta en treåring som grät förtvivlat när bästa nappen blivit sönderklippt av en världsförbättrande femåring. ”Napp är inte bra, den kan göra att du förstör tänderna för resten av livet, det vill du väl inte?”

Tillfälligheter (forts.)

Rickard längde stegen som läkaren sagt att han skulle göra, tog rejäla kliv några hundra meter och sedan kortare igen. En promenerare, som en jävla pensionär klev han kring på vägarna men han ville ju kunna spela fotboll igen! Om inte så för Toms skull. Han kunde bli ungdomstränare om några år, om allt läkte rätt.

Elin slängde ett öga på klockan, tio i nio. Gott om tid innan jobbet. Hon var så nära utmattning nu att tankarna lösts upp och allt var andning. Målet var nått! Hon saktade in, var tvungen att varva ner innan hon kom fram till jobbet. Hon prövade ett leende, det fungerade och ännu en dag fortsatte livet vare sig hon ville eller inte. I kröken skymtade hon något. En människa? Ett djur eller bara lite skräp? När hon kom närmare såg hon att det var en man. Han såg ung och fräsch ut men vänta, det var ju Katarinas ex, Rickard! Elin skrattade i tankarna, hon hade liksom glömt att han var en verklig person, hon såg honom bara som Katarinas ex och pappa till Tom den där otroligt charmige lille fyraåringen på dagiset.

”Nej men fan, ska jag behöva möta någon också”, Rickard svor. Han såg cyklisten i den illröda mössan som sakta tog sig fram åt hans håll mot vindens vilja. ”Galen jävel, cykla nu, det är ju knappt nollgradigt ute.” Han tänkte inte bry sig men den röda mössan i det vårvintergrå landskapet var lockande för ögat. Han lyfte blicken i samma ögonblick som mössan var jämsides med honom. Ett endorfinspäckat leende mötte honom och ett morgonpiggt ”hej, hej”, han hummade ett kort ”hej” till svar. Såg att det var Elin Lind, han hade skymtat henne på dagis för någon vecka sedan, annars hade han nästan glömt att hon fanns. Hon bodde visst här igen sedan något år, han kunde inte låta bli att fundera på varför? Här fanns ju ingenting, i alla fall inte för en som hon. En viss nyfikenhet vaknade faktiskt, hon var fortfarande ruggigt snygg. Han mindes ännu hur hon avspisat honom när han velat följa med henne hem för tusen år sedan. Minnet fick honom att le. Det var första gången på veckor som han log.

Tillfälligheter

Asfalten rev i gummit men hjulen drevs hårt framåt trots motvinden. Gruset sprätte åt alla håll när cykeln vinglade till och gjorde några djupa spår i grussträngen som kantade vägbanan. Inget förändrade hastigheten. Kraftfulla tramp drev den oförändrat framåt, cyklisten vägrade låta något annat än sin egen fysiska begränsning hindra framfarten; hon strävade efter att ligga på maxpuls så länge det gick, sedan strax därunder. Det hjälpte faktiskt. Elin tänkte mindre när hon tränade hårt, livet blev enklare och döden backade några steg bort från henne. Hon fick en liten lucka och kände att kanske, kanske kunde hon vända sig om och se sin konkurrent om livet i ögonen likt Northug på mållinjen. Hon log och mutade nordanvinden med svett för att forcera fram fortare.

Solen sken visserligen inte men något förrådde att våren ändå hade övertaget nu. Rickard tog på sig gympaskorna och träningskläderna, höll på att glömma mössan när mobilen började väsnas. ”Fan, säkert surkärringen som inte kan ta barnen i eftermiddag”, svor han högt för sig själv. Men det var bara jobbet, ”jo, han skulle vara där till tio och det var inga problem att se över bilarna på eftermiddagen”. UT! Han måste ut ur huset nu! Där inne slogs minnesbilderna mot irritationen över allt hon inte tagit med sig, eller det hon hade tagit med sig som han ansett som sitt. Han hade byggt huset, han hade sett deras framtid där med barnen och lyckan. Lyckan? Den hade besökt dem, men oftast hade den sylvassa ironin och hennes beräknande ärlighet skrämt iväg den. Nu var det slut, punkt. Inte älta, han ville inte bli som hon! Han skulle släppa det, nu var det definitivt slut: det planerade bröllopet avblåst, vänner och familjer underrättade och barnen, ja de fick anpassa sig. Andra barn gjorde ju det, alla sa ju att det gick så bra. Men Tom som bara var fyra förstod det knappt, han ville inte vara hos mamma utan pappa. Och hos pappa brukade han fråga ”när kommer mamma hem idag?”, varje gång skar det av smärta och besvikelse i hjärtat på Rickard.

Osynlig förmögenhet

Syns inte – finns inte
Eller kanske ändå?
Lite kvitter här och några grässtrån där,
Dagsljus efter klockan fyra
Solstrålar som väcker istället för alarm.
Vinterns stora överraskning;
förmögenheten dold under snötäcket.


Kom bara kom:
Ge mig vår nu!