Hoppa över (Skrivpuff 30 augusti)

Saftigt gräs, till och med ett äppelträd med mogen frukt mitt i hagen; solsken, lätt bris, en egen flock med kor och nyfödda kalvar. Kunde en tjur ha en bättre tillvaro? Nej, knappast.

Charlie sträckte på sig i gräset, fes och la en mellanstor hög bakom sig när han laddade för att resa på sig. Det krävde mer än måttlig styrka för att ta ben under nästan två ton! Snabbt kastade sig de närmaste småkalvarna ur vägen när han vräkte sig upp. Charlie var inte så snabb, men ack så respektingivande där han stod i sin fulla storlek och lät musklerna spela under den bruna huden.

Men, vad var det där i luften som virvlade mot honom tillsammans med maskrosfröna? En ny doft. Det var intressant, mycket intressant. Han märkte knappt att han skyndat sig mot stängslet och även om han avskydde elen hade han nått staketet på blotta minuten och utan rim och reson kastat sig över den fnuttiga tråden. Med ett tjut av obehag när stöten gick genom hans massiva kropp landade han på andra sidan och förstod vad det var som lockat honom. Där stod grannens allra vackraste ko och hon var brunstig och Charlie var nykär!

Tre önskningar infriade (Skrivpuff 27 augusti)

– Ja tack.
– Med eller utan frestelser?
– Vi provar med först, kan man ändra sig senare?
– Givetvis.
– Hur är det med barn, tänker ni er det i framtiden?
Love och Klara såg på varandra och nickade båda instämmande.
– Och den tredje önskningen?
– Vi väntar med den. Går det?
– Givetvis.

Tio år senare. Samma mötesrum. Andra förutsättningar; två av önskningarna har infriats men lyckan skuggas av simpla lockelser.

– Vi skulle vilja få vår tredje önskning uppfylld.
– Ja, och vilken är det?
– Vi avboka frestelserna.
– Givetvis.

Att vara yvig (Skrivpuff 26 augusti)

Lummiga trädkronor dolde himlens härjade skyar, på marken ilade några få myror längs en osynlig huvudled. Johann andades in den höstiga luften och slängde sig raklång på marken bland löv och gammalt gräs, det var härligt!

Svampar? Varför skulle de plockas, det fanns ju så mycket annat att leka med i skogen. Han hade följt ett spår från ett rådjur ända till skogskärret och den stora stenen, nu skulle han leka med båtarna i vattnet. Det var en farled och han var kustbevakaren, precis som pappa. Nu skulle han ut och se om de hade papperen i ordning, vilka papper hade han ingen aning om men så gick det till.

Några droppar föll från molnet, några till och inom några minuter regnade det kraftigt. Johann brydde sig först inte alls om blötan, men när skorna och jackan var genomsura kändes det obehagligt och han ville inte leka mer.

– Mormor, moooormooor!

Regnet och vinden rev i de korta tröjärmarna när ha började springa, hans röst blev uppäten av naturens ljud. Johann var tuff, minsann inte rädd men om mormor lekte kurragömma med honom nu, då skulle han bli riktigt arg och slå henne. Allt han kunde!

– Mooormoor!

En gren fällde honom, på marken kom tårarna och rädslan. Han skrek. Han tog sig upp, ropade på Lirko som moster berättat om. Lirko var den hjälpsamma räven som bodde i skogen och som kunde hjälpa en när ingen annan kunde.

Johann spanade mellan trädstammarna, fick syn på en yvig svans och sprang däråt.
–Lirko, vänta!
– Inget väder för en liten pojk att vara ute i, ta fatt mig om du kan, svarade Lirko med en morrning och ett skall.

Johann sprang för att inte tappa bort den vita svanstippen och när han förlorade den ur sikte dök istället mormors snabba röda gummistövlar upp och han slängde sig handlöst i hennes famn.

Rakt (Skrivpuff 24 augusti)

Utan krusiduller tar livet tag i mig
inga repetitioner eller andra försök
Nu!

Vinden pinar knutarna och tankarna mig
Liten, ynklig men ändå här
Vaken.

Ensam med månen; jag är nykter, han är full
Snurrar i samma bana
Vart?

Mörkret lurar imorgon men inte mig
Rakt, makligt men levande
Här.

Frukost (Skrivpuff 23 augusti)

Wasa husman med honung och en slät kopp nybryggt kaffe, mer behövdes inte för att dagen skulle börja bra. Det var nyttigt, gott och tillräcklig. En sådan frukost var en seger i sig och om dagen bjöd full sysselsättning fanns en chans att undvika frestelser ända till eftermiddagen.

Idag hade inte varit en knäcke och kaffe till frukost dag. Tyvärr. Det var evigheter sedan sist och det märktes. Knäna fick kämpa i trapporna, kläderna smet åt om lår och armar, allt från att dammsuga under sängen till att kliva ur bilen lät lungorna andas ansträngt.

Frukosten var det centrala. Nu ikväll var det ju hur som helst för sent. Imorgon skulle det nya, sundare livet startas. Det med färre kalorier och mer honung på husman.

Dominera (Skrivpuff 22 augusti)

Hon tar
förbrukar
härskar
slåss
förstör
och utnyttjar.
Människan dominerar sannerligen.

Hudlös (Skrivpuff 21 augusti)

Ur den brungröna barken trängde sig en simpel skalbagge fram. Den kämpade för att nå solljuset och resten av livet. Alldeles hudlös skulle den finnas till i fyra dagar tills en gummstövelklädd fot krossade dess allt. Människan som bar stöveln såg aldrig skalbaggen, bara en stig som ledde fram mellan granarna. Många detaljer gick henne förbi.

På dag två hade skalbaggen kämpat sig ner till marken, på dag tre mötte den en likasinnad och på dag fyra tog livet slut. Allt som skvallrade om dess existens var en mosig klick under en gummistövel.

Ordning (Skrivpuff 19 augusti)

Paprikamortadellan hade irriterat sig länge nog på leverpastejen som alltid hängde sig över henne framåt eftermiddagen. Midsommardagen var det värre än någonsin; redan vid elvasnåret hade det arroganta hopkoket från Arboga rullat över och tagit mer än halva utrymmet på brickan! Mortadellan i sin tur knuffade ofrivilligt till herr Pastrami som sedan dagen före brett ut sig och tagit även leverkorvens plats på höger sida om henne.

Visst var det kul med lite nyheter i disken men paprikamortadellan drömde sig gärna tillbaka till den förnöjsamma tiden när leverkorven legat intill. De två hade fått vara i fred och bara varit uppe och vänt i skärmaskinen respektive på skärbrädan några få gånger om dagen. Disken hade då alltid varit proper och ren. Under högsäsongen i juli var det andra prioriteringar. Ett farligt flängande upp och ner, det röda skinnet slets av med hastiga, slarviga händer och knappt hade man bekantat sig med grannen så var den slut.

– Nej du Arboga, det är tur att det snart är höst så det blir lite ordning och reda i delikatessdisken igen!
– Säger du bara för att du är avundsjuk på att jag säljer bättre än du, leverpastejens sista halvkvävda ord nådde mortadellan från skärbrädan.
– Vad tror du om den här biten? Orden fick arbogapastejen att stelna till.
– Ja tack, den blir bra.

Paprikamortadellan gottade sig åt en alldeles egen bricka och utstrålade smaklighet med sina gröna och röda prickar. Hennes dagdrömmar avbröts av en hand som greppade henne när hon graciöst lyftes upp till skärmaskinen och hennes ego blev ett fåtal skivor tunnare.

Skratt och skräp (Skrivpuff 18 augusti)

Vi
Du och jag;
oslagbara tillsammans.
Du var min framsida och jag din eftertanke och styrka.

Vi log
andra log med oss
Vårt skratt var smittsamt som influensa!
Liten fjäder blev en höna och tuppen satt i halsen

Fel
Allt blev fel
Vi försvann och kvar blev du och jag
Snart var du vi med någon annan
I spegeln ser jag skräpet som blev över.

Flärd (Skrivpuff 16 augusti)

– Ser du honom längst bort där?
– Mmm.
– Han gled in bredvid mig igår, jag blev alldeles svag och hostade till så dammet yrde. Han såg inte ens åt mitt håll!
– Varför skulle han sett åt dig? Du ser ju allt för vanlig ut, nästan lite halvsjaskig.
– Det är sant. Men jag rår inte för det, det blir alltid så. Det finns ingen tid över att putsa på ytan, bara jag mår fint och fungerar, säger de.
– Ja, samma här. Ibland vill han mer än han klara av, fast tanken är alltid god.

Samtalet avbröts av vinden som pratade med sig själv en stund i ett försök att överrösta sorlet från rösterna inifrån butiken. Lacken på den svarta porschen glimmade i solen och dess förare stod i butiksdörren och deklarerade inför frivilliga och ofrivilliga åhörare att oxfilé varje dag måste vara det bästa med semestern. Han drar handen genom det allt tunnare håret, ler åt biträdet och håller ett fast tag runt midjan på flickan som sällskapar honom. Hon ler ansträngt, botoxen tar emot, väl ute rundar hon bilen och sjunker ner på det läderklädda passagerarsätet. Hon höjer volymen och överljuder samtalet mellan den halvrostiga jeepen och volvon från sent 90-tal som fortsätter på personalparkeringen intill:

– Tänk, så många hästar och så mycket prakt. Är de lyckligare än oss tror du?
– Kanske. Kanske är de klokare än oss? Begriper hur betydelsefull en vacker yta är.
– Mmm. Jag är nöjd bara jag får stå här och småprata med dig om dagarna, struntar faktiskt i om jag glänser. Vi har det bra, har vi inte det?
– Vi har det bra så vitt jag begriper.