Hon drogs till isen. Nu var den överallt, under den frusna snön, på den bekanta och vältrampade stigen som vanligtvis var tillförlitlig och trygg, där var isen ensam härskare. Till och med när hon satt i bilen saknade hon fäste, hjulen följde spåren som gjutits in i isbarken redan i december.
År 2011; ändå var det väderleken som bestämde hennes liv! Hon log men kände salta tårar nå överläppen. Nu halkade det omkring likt bambi på hal is i ren panik utan en hundradels sekund till eftertanke på vad siktet mot horisonten var riktat mot: Öppet hav? Fast mark? En vak?
För fort. Oavsett hastighet så gick det för fort. Men hur hinner man ikapp livet?
Om mig
- Genyvy
- Mitt livs kärlek blev min livssorg, så oväntat och så fruktansvärt smärtsamt. Sen kom du och jag andas igen!
"spåren som gjutits in i isbarken"!
SvaraRaderaFörlåt att jag var otydlig. Jag menade bara att det är skitbra!
SvaraRaderajag håller med marmoria skitbra.
SvaraRaderaRoligt att du tycker om.
Och jag tycker om det du skriver.
fastnade också för isbarken - fint formulerat.
SvaraRaderaTjatigt det här men isbarken är bra. Liksom det andra.
SvaraRadera