Tack och hej

– Bli inte ledsen nu … eller arg heller för den delen, det här är rena fakta: Det här går inte, vi måste ändra på något.

– Jasså. Jaha, jag vet inte … Du kanske ska låta telefonsvararen ta några av samtalen som kommer in?

– Nej! Jag måste så klart ta telefonen när det ringer, vad ska folk tro annars?

– Ja, det är klart. Du tycker att vi hinner för lite? Det är ju det att det kommer gäster eller jag menar kunder, titt som tätt och de måste ju gå i första hand. Eller hur?

– Det är inte heller problemet! VI måste jobba snabbare. Bli effektivare.

– Jaa … Det dröjande svaret tycktes irritera chefen än mer. Kim lade till ett ”visst, självklart kan allt gå lite fortare, men kanske vore det idé att fundera på att ta in Olle någon dag i veckan? Jag vet att han gärna jobbar, bara några timmar om det är så.”

– Det går inte. Vi måste kunna fixa det här själva, annars blir det ingen lönsamhet! Du måste öka tempot, det bara är så. Bli effektivare!

Kim riktade blicken rakt fram, såg på ingenting och kände hur kroppstemperaturen steg. Det var något med kritiken, den sved, men inte bara det – den var orättvist. Svordomarna började bränna i halsen, försäljningsdisken och varorna liksom flöt iväg i periferin.

– Du kan se hur jävla effektivt företaget blir utan säljare! Spottade hon ur sig med ena handen på dörrhandtaget.