Slutexamen

– Godkänd.
– Godkänd.
– Icke godkänd.

– Men, men jag har verkligen försökt! Alltid försökt men det gick kanske inte så bra alla gånger – eller ingen gång egentligen …

– Nej, just det. Därför får du icke godkänt. NÄSTA!
– Ha, ha! Snyggt jobbat, väl godkänd.
– Godkänd.
– Näe, men vad gör folket med sina liv egentligen, va? Hur har du ens lyckats ta dig till slutet? Det kan man undra. ICKE godkänd. Nästa!

– Men jag, jag rår inte för det, jag har en sjukdom förstår Ni …

Två monstruösa hundar tassade fram och utan ett ljud la de var sin tass på mannens axlar och han sjönk samman med ett förundrat leende på läpparna. Människorna runt omkring var knäpptysta men stirrade på tomrummet efter mannen som försvunnit.

– Nästa!
– Godkänd.

Jag drog in luft en sista gång och tog de sista stegen fram till scenen. Nu gällde det.

– Godkänd.

Jag vågade inte le, fortsatte uttryckslös rakt fram av rädsla att bli återkallad och få ett annat betyg. Jag var på rätt väg! Kunde lyckas, jag hade mina chanser kvar och fick ytterligare ett liv på mig att söka efter svaret på döden. Döden som jag nyss upplevt men som snart skulle vara raderad ur mitt minne tillsammans med allt annat.