Skrattretande ide

Idén föddes i ljusets hastighet, men att omsätta den i verklighet tog dryga månaden. Kanske var det den mest fantastiska idén hittills? En räddare i nöden, isbrytare, ventil för tillbakahållna känslor och även skapare av tillit och förståelse, jo, visst var de nöjda med lanseringen av skrattet.

Lagstadgad lojalitet

Samma arbetsplats i snart femton år. Han stannade kvar av bekvämlighet, alternativet vore att starta något eget, men det här var ju Sverige, det kunde bara inte löna sig. Väl i bilen på väg till jobbet ringde chefen igen, ”Rickard, kan du stanna till vid blomsterhandeln och köpa en bukett, vad som helst, jag har ju helt glömt att det är Rolfs sista dag. Kanske lite fika också?”

Samtalet var väntat. Charlotta var en bra chef för företaget, det utvecklades och gjorde stora vinster men hon fick inte personalen att känna att de faktiskt var delaktiga i framgången. Hon krävde mycket men gav lite tillbaka, hon var kompis med sina anställda när någon utomstående iakttog, annars var hon på en annan nivå som hon själv skulle ha uttryckt det. Hur kul kunde det vara att sitta där på sin egen nivå, glömma bort jobbarkompisar som Roffe som jobbat där redan innan hon varit påtänkt? Näe, Rickard bestämde sig för att mest tycka synd om henne.

– Ja, kära Rolf, hon insåg sitt strikta misstag och ändrade sig snabbt till Roffe, jag och säkert alla med mig, vill tacka för alla år … din envishet och ditt förebildliga initiativ … alltid visat lojalitet … skratt och hårt arbete … Charlotta hade nog fortsatt i all evighet om hon inte tittat på klockan och insett att lunchtiden snart var ute. Rickards tankar hade seglat iväg, han funderade på om Elin Lind var på samma nivå som Charlotta men han tvivlade på det. ”Ja, och så blommorna! Jag tänkte att tulpaner var bra, själv ääälskar jag tulpaner och just de här färgerna tyckte jag passa dig så perfekt. Tack.”

Tillfälligheter del 3

Elin hade pratat en stund med Katarina dagen innan. Hon var strålande, mådde så bra, var så kär och veckopendlade till Linköping varannan helg för att vara med underbara Hans!

– Visst är det lite jobbigt att åka men det är det värt, Hans är så fantastisk! Det känns som jag mött min intellektuella motpol, vi pratar om allt och lär så mycket av varandra!

– Ja, det låter ju fantastiskt hade Elin svarat medveten om att Katarina inte alls brydde sig om vad hon sa.

– Men du då, hur har du det? Frågan var lika artig som nyfiken. Elin hade velat komma därifrån.

– Jo då, det är bra. Jobbet på dagis är jättekul och … men sedan blev hon avbruten.

– Jag menar, har du någon som utmanar dig intellektuellt och får dig att känna dig, hon sökte en stund efter ordet, fantastisk? Du har ju också sett mer än det här! Katarina gjorde en gest ut över Ica-parkeringen och inneslöt i den hela det lilla samhället, kringliggande byar och alla människor som fötts där, flyttat dit eller dött där. Elin tänkte på hur döden inte var så avgörande i den lilla byn ändå, väldigt ofta inbegrep man även gamla släktingar och vänner som sedan länge gått bort i konversationen. De levde kvar tack vare sina förtjänster eller oförtjänster, så länge de var omtalade var de ändå inte så avlägsna.

– Ehh, jag har ju vänner kvar på andra håll fast att jag bor här och jobbet … Sedan hade Katarina avbrutit henne med förklaringen att hon redan för tre kvart sedan skulle ha hämtat barnen hos deras farmor.

Hon tänkte på allt skitsnack som cirkulerade om Katarina. Hon var ju bara levande, i nuet på ett påtagligt sätt. Elin var framme vid dagiset nu, de flesta barn hade kommit redan när hon började sent. Det var skönt, alla var inne i det redan, inga tårar när föräldrarna skulle gå eller oroliga mormödrar som fått rycka in och lämna när mamma och pappa var upptagna. Hon älskade verkligen sitt jobb, varför skulle hon kräva något mer? Världen var mycket mer, livet kunde vara mycket mer, hon visste ju det. Men hon behövde ingen ”intellektuell utmaning” och fantastisk? Jo, hon kände sig ganska fantastisk när hon lyckades trösta en treåring som grät förtvivlat när bästa nappen blivit sönderklippt av en världsförbättrande femåring. ”Napp är inte bra, den kan göra att du förstör tänderna för resten av livet, det vill du väl inte?”

Tillfälligheter (forts.)

Rickard längde stegen som läkaren sagt att han skulle göra, tog rejäla kliv några hundra meter och sedan kortare igen. En promenerare, som en jävla pensionär klev han kring på vägarna men han ville ju kunna spela fotboll igen! Om inte så för Toms skull. Han kunde bli ungdomstränare om några år, om allt läkte rätt.

Elin slängde ett öga på klockan, tio i nio. Gott om tid innan jobbet. Hon var så nära utmattning nu att tankarna lösts upp och allt var andning. Målet var nått! Hon saktade in, var tvungen att varva ner innan hon kom fram till jobbet. Hon prövade ett leende, det fungerade och ännu en dag fortsatte livet vare sig hon ville eller inte. I kröken skymtade hon något. En människa? Ett djur eller bara lite skräp? När hon kom närmare såg hon att det var en man. Han såg ung och fräsch ut men vänta, det var ju Katarinas ex, Rickard! Elin skrattade i tankarna, hon hade liksom glömt att han var en verklig person, hon såg honom bara som Katarinas ex och pappa till Tom den där otroligt charmige lille fyraåringen på dagiset.

”Nej men fan, ska jag behöva möta någon också”, Rickard svor. Han såg cyklisten i den illröda mössan som sakta tog sig fram åt hans håll mot vindens vilja. ”Galen jävel, cykla nu, det är ju knappt nollgradigt ute.” Han tänkte inte bry sig men den röda mössan i det vårvintergrå landskapet var lockande för ögat. Han lyfte blicken i samma ögonblick som mössan var jämsides med honom. Ett endorfinspäckat leende mötte honom och ett morgonpiggt ”hej, hej”, han hummade ett kort ”hej” till svar. Såg att det var Elin Lind, han hade skymtat henne på dagis för någon vecka sedan, annars hade han nästan glömt att hon fanns. Hon bodde visst här igen sedan något år, han kunde inte låta bli att fundera på varför? Här fanns ju ingenting, i alla fall inte för en som hon. En viss nyfikenhet vaknade faktiskt, hon var fortfarande ruggigt snygg. Han mindes ännu hur hon avspisat honom när han velat följa med henne hem för tusen år sedan. Minnet fick honom att le. Det var första gången på veckor som han log.

Tillfälligheter

Asfalten rev i gummit men hjulen drevs hårt framåt trots motvinden. Gruset sprätte åt alla håll när cykeln vinglade till och gjorde några djupa spår i grussträngen som kantade vägbanan. Inget förändrade hastigheten. Kraftfulla tramp drev den oförändrat framåt, cyklisten vägrade låta något annat än sin egen fysiska begränsning hindra framfarten; hon strävade efter att ligga på maxpuls så länge det gick, sedan strax därunder. Det hjälpte faktiskt. Elin tänkte mindre när hon tränade hårt, livet blev enklare och döden backade några steg bort från henne. Hon fick en liten lucka och kände att kanske, kanske kunde hon vända sig om och se sin konkurrent om livet i ögonen likt Northug på mållinjen. Hon log och mutade nordanvinden med svett för att forcera fram fortare.

Solen sken visserligen inte men något förrådde att våren ändå hade övertaget nu. Rickard tog på sig gympaskorna och träningskläderna, höll på att glömma mössan när mobilen började väsnas. ”Fan, säkert surkärringen som inte kan ta barnen i eftermiddag”, svor han högt för sig själv. Men det var bara jobbet, ”jo, han skulle vara där till tio och det var inga problem att se över bilarna på eftermiddagen”. UT! Han måste ut ur huset nu! Där inne slogs minnesbilderna mot irritationen över allt hon inte tagit med sig, eller det hon hade tagit med sig som han ansett som sitt. Han hade byggt huset, han hade sett deras framtid där med barnen och lyckan. Lyckan? Den hade besökt dem, men oftast hade den sylvassa ironin och hennes beräknande ärlighet skrämt iväg den. Nu var det slut, punkt. Inte älta, han ville inte bli som hon! Han skulle släppa det, nu var det definitivt slut: det planerade bröllopet avblåst, vänner och familjer underrättade och barnen, ja de fick anpassa sig. Andra barn gjorde ju det, alla sa ju att det gick så bra. Men Tom som bara var fyra förstod det knappt, han ville inte vara hos mamma utan pappa. Och hos pappa brukade han fråga ”när kommer mamma hem idag?”, varje gång skar det av smärta och besvikelse i hjärtat på Rickard.

Osynlig förmögenhet

Syns inte – finns inte
Eller kanske ändå?
Lite kvitter här och några grässtrån där,
Dagsljus efter klockan fyra
Solstrålar som väcker istället för alarm.
Vinterns stora överraskning;
förmögenheten dold under snötäcket.


Kom bara kom:
Ge mig vår nu!

Lukas och Elly

”God morgon gubben”, var hennes första ord när hon påpälsad klev ut och tog morgonens första steg på den frostbitna marken. Hon visste att han såg henne, han hade säkert stått och spanat sedan en dryg timme tillbaka, ibland svarade han, ibland inte. Aldrig hade hon klurat ut vad som avgjorde vilket. Dagshumöret kanske? Hon fortsatte fundera på det.

Morgonens första steg vara alltid lite stela, sedan blev det bättre och en timme senare var kroppen någorlunda uppmjukad. Kroppen kändes inte som för fyrtio år sedan men hon var vital och spänstig för sin ålder. Precis som hästen. Egentligen räckte det väl nu. Men vem skulle ta hand om Lukas om hon gav upp? Nej, hon fick allt hålla ut lika länge som han.

Ingen visste åldern på tantens ständige följeslagare Lukas, båda var urgamla men med tillräckligt många tänder i behåll för att få i sig nog med föda. Marsmorgonen strålade, vackrare stund fanns inte än när rimfrosten tindrade i solljuset och vinden inte ven i knutarna, utan fåglarnas vårsång hördes! Det gav livskraften tillbaka, till människan, hästen och markerna, tänkte hon. Eller pratade hon högt för sig själv nu för tiden, precis som hennes mor hade gjort? Elly var osäker på vilket.

”Ja, du Lukas, blir det en tur till skogen idag tror du?” Selen är lagad och den där torrgranen vi lämnade sist borde vi ta hem och såga upp. Vad säger du?” Hästen drack några djupa klunkar av vattnet hon kånkat dit, sedan lade han huvudet mot hennes axel och väntade på att bli kliad nedanför örat där han själv inte kom åt. ”Mmm, vi gör väl det. Kan fundera över erbjudandet från kommunen under tiden. Kanske ska vi ge oss av? Men båda får vi ingen plats på äldreboendet. Näe, vi får nog ta en annan väg om vi ska lämna gården.”

Katten och flugan

Du flyger upp i fönstret utan en tanke på något annat än den surrande flugan som väckt dina jaktinstinkter. Blomvasen går i kras, vattnet rinner ur och knoppar bryts av, men du kastar dig upp, slår först huvudet i fönsterrutan och landar sedan ljudlöst på fönsterbrädan. Surret fortsätter. Din blick är låst och allt annat i världen bortom ditt medvetande.

Är det kattens fullkomliga fokus på flugan eller flugans totala ignorans av katten som låter den fångas?

Du vackra man

Nya ansikten, nya dofter, nya bekantskaper. Hundratals människor du aldrig sett och ändå; efter ett ”hej, jag heter …” börjar ett förtroende växa fram. Vad är det vi observerar som får oss att ”välja ut” nya vänner? Vem såg vem först?

Jag såg dig. Jag hade lagt märke till ditt ansikte bland tusen andra. Men noterade du ens mig? Du är det vackraste jag någonsin sett, magisk skönhet, ouppnåelig, omotståndlig och omisskännligt fel för mig.

Tack och hej

– Bli inte ledsen nu … eller arg heller för den delen, det här är rena fakta: Det här går inte, vi måste ändra på något.

– Jasså. Jaha, jag vet inte … Du kanske ska låta telefonsvararen ta några av samtalen som kommer in?

– Nej! Jag måste så klart ta telefonen när det ringer, vad ska folk tro annars?

– Ja, det är klart. Du tycker att vi hinner för lite? Det är ju det att det kommer gäster eller jag menar kunder, titt som tätt och de måste ju gå i första hand. Eller hur?

– Det är inte heller problemet! VI måste jobba snabbare. Bli effektivare.

– Jaa … Det dröjande svaret tycktes irritera chefen än mer. Kim lade till ett ”visst, självklart kan allt gå lite fortare, men kanske vore det idé att fundera på att ta in Olle någon dag i veckan? Jag vet att han gärna jobbar, bara några timmar om det är så.”

– Det går inte. Vi måste kunna fixa det här själva, annars blir det ingen lönsamhet! Du måste öka tempot, det bara är så. Bli effektivare!

Kim riktade blicken rakt fram, såg på ingenting och kände hur kroppstemperaturen steg. Det var något med kritiken, den sved, men inte bara det – den var orättvist. Svordomarna började bränna i halsen, försäljningsdisken och varorna liksom flöt iväg i periferin.

– Du kan se hur jävla effektivt företaget blir utan säljare! Spottade hon ur sig med ena handen på dörrhandtaget.