Säg för guds skull inte att jag är duktig nu igen. Låt mig vara värdelös, låt mig plågas av min egen självömkan. Skit i mig! En annan dag blir allt bättre, det vet jag ju men idag är bara skit.
– Hej! Ett hjärtligt, vänligt och alltigenom välmenande, hur är det? följde när hon klev in på jobbet.
– Hej, orkar inte. Prata inte med mig än, svarade hon vresigt.
– Kaffe? Å denna vänlighet som hon bara inte orkade med idag.
Jag är bara tyst, låtsas inte om orden. Jag hör inte, ser inte, känner inte. Jo, känner massor! Det kommer att explodera inombords snart. Låt mig vara ifred, skrek hela hennes väsen men ingen noterade det.
– Nej tack, svarade hon sammanbitet.
– Säkert? Jag har precis bryggt, sa den utsökta lilla rösten igen.
– Låt mig vara för helvete! Jag bad dig att inte prata med mig. Vad är det för fel på dig, hör du inte vad jag säger!
Tystnad.
– Oj, förlåt. Jag är så hopplös. Jag är värdelös på att lyssna. Förlåt, en skrämd liten röst ångrade sig.
Stina såg den bedrövade minen, hennes egen ilska mattades av och hon kände sig orättvis och dålig på riktigt.
– Äh, bara låt mig vara. Du är bra. Jag är ett monster på morgonen, kom inte nära vad du gör.
Om mig
- Genyvy
- Mitt livs kärlek blev min livssorg, så oväntat och så fruktansvärt smärtsamt. Sen kom du och jag andas igen!
Så kan det kännas ibland i svarta stunder. Då försöker jag hålla tillbaka så att jag inte säger något som jag ångrar sen. Fast det går ju inte alltid ;-).
SvaraRaderaFörst och främst...kan du lära mig göra sånna där fina länkar i kommentarer?
SvaraRaderaAng. ditt inlägg:
Åh vad jag önskar att jag fick explodera så där!!
Fint beskrivet. Tror många kan känna igen sig. Som jag.
SvaraRadera