En ensam sydväst

Som en myra, så oerhört liten kände sig Olle när stormen rev i sydvästen, blixten klöv himlen på mitten och de mörksvarta molnen galopperade fram likt stridshästar i rustning. Hade han inte lärt bättre i skolan så skulle han våga tro att världen faktiskt gått under. Han såg inte mer än ett tiotal meter framför sig; allt var vatten, regn eller hav, han visste inte vad som var upp och ner; bara att han måste ta sig framåt. Ögonen tårades, vinden stal sydvästen med ett flin och skepparkransen var det enda som verkade som förut. Båten, var var båten hans? Han snubblade nästan på den tjocka trossen när den spändes över bryggan som gång på gång översvämmades av vågorna. Han tog ett stadigt tag runt trossen och följde den målmedvetet längre och längre. Borde han inte nå relingen snart? En våg sköljde över honom, en till och en tredje men han höll i trossen; aldrig skulle han tappa taget. Han var inte rädd, världen fanns kanske inte längre, men han var snart framme vid relingen, han kunde skymta båten nu. När han tog sista steget hade regnet upphört och vinden mojnat, båtens mässingsdetaljer sken som guld och han kände omåttlig glädje över att ha nått fram till sist.

När ovädret var över låg en ensam sydväst kvar på kajen, ensam i hela världen.