Dimma

Jag söker, tänker, är villig att offra några minuter till av nattens sömn för att finna orden som blir magiska och som sätter igång något hos dig. Orden som ljuder lika harmoniskt och lugnande som snarkande kalvar, lika lent som en hästmule och ändå spännande som ett dundrande åskväder.

Det blinkar till utanför mitt fönster, en strålkastare slänger sitt sken på balkongräcket och innan jag fattat skräms jag av det. Snabbare än ett ögonblick fladdrar filmscener förbi med mördare, pistoler och våldtäktsmän, jag ler åt min enfald men tanken är igång; vad skulle jag göra om någon ovälkommen gäst bröt sig in? Lilla jag, ensam men stark jovisst men knappast tillräckligt. Hjärnan jobbar igen, med fantasier, orosmoment och skräckscenarier. Jag letar efter modet att avsluta spiraltankarna, måste ta mig tid att hitta ut ur dimman innan döden möter mig på vägen. En radikal tanke letar sig fram: Det är orden som är viktigast, det gäller att finna dem i tid, när du står där ska jag säga att jag är ensam och du, du är inte på riktigt, du är min värsta mardröm och inte något annat.

Pulsen sjunker, den svårfunna tankefriden tar över, jag somnar i ljummen sommarkväll med doft av syren. Ingen klocka slår timmarna, kanske har det gått tre när nattmörkret delas av en smal strimma ljus som tränger in i rummet från nyckelhålet.