Tisdagar som läker

En liten man gick över gatan. Han var på många sätt oansenlig men visste trots det sitt värde. Ingen skulle sakna honom om han en dag försvunnit helt men för sin egen del skulle det göra skillnad och därför fortsatte han de dagliga ritualerna. Han skötte sin trädgård, han höll ordning såväl i kylskåpet som bland sina kalsonger och strumpor; svarta i nedre lådan och de färgade i den övre. Hans mor hade lärt honom allt om ordning och det hade han anammat sedan hans fru gått bort tre år tidigare. Det hände fortfarande att människor beklagade hans sorg, vilken sorg? Han var bara lättad, fruns sista år hade varit ett rent helvete och allt han önskat de sista månaderna var att livet skulle sluta plåga henne. Hon hade varit borta långt innan hon dog och ensamheten hade tagit över hennes plats vid hans sida. Tillsammans gick de varje tisdag till butiken, ofta glömde han kvar Ensamheten där en stund.

Det var bara ett femtiotal meter kvar nu, han såg bort mot butiken. Jo, hon var där! Den unga, vackra flickan som fick honom att drömma, fick honom att kunna tänka på lyckliga dagar och läka litegrann. Hon log mot honom och han tog det inte för vad det var, han valde att tro att hon log för att hon tyckte om hans historier och frågade för att hon var intresserad av hans liv. Han, en förtidspensionerad gubbe, hon ung, bedårande vacker och livsbejakande till den grad att hon till och med sög i sig livserfarenhet av det han hade att berätta. Hon fick honom att känna sig värdefull och han älskade varje ögonblick han helt legitimt fick vila ögonen på hennes leende läppar.