Den lille mannen (forts. på Tisdagar som läker)

Det var sommar nu. Flickan i butiken var stressad, han visste inte hur han skulle göra för att få byta några ögonblick med henne. Det gällde ju att ta rätt nummer så han fick just henne. Han tog alltid tre-fyra stycken nummerlappar för att öka chansen, fick han någon annan expedit hände det att han gav sken av att ha glömt att ta en lapp och gick och tog en ny. Hon hade inte tid med hans historier, ändå frågade hon om allt var bra och om han inte tyckte det behövdes lite regn nu eller något annat allmängiltigt. Han uppskattade det men kände ändå att en minuts tystnad tillsammans hade varit mera värd än fem av lättsamt pladder och bevarad distans.

– Det är inget bra tillfälle just nu, hon skrattade och blickade menande ut över lokalen som var full av tålmodiga kunder som ville handla: ”men jag har lunchpaus vid tolv, kan vi ses på gaveln då?” Hennes läppar log, ögonen glittrade och kinderna rodnade samtidigt som hon visade med vänsterhanden vilken gavel hon avsåg. Den unge mannen med solbrända underarmar och hantverkarhänder log snett och nickade, ”Tolv. Jag väntar på dig där.” Han vände sig för att gå, kastade en snabb blick på mannen snett bakom sig som precis verkade komma på att han glömt ta en nummerlapp. Han sa” Du kan få min, jag tog den bara av ren vana.”

– Förtifyra! Paus i knappa tre sekunder, Fööörtifyra!?

– Det är jag, han låtsades som att han stått och sovit. Den lille mannen ansträngde sig för att verka oberörd av den glimt av hennes privatliv som just spelats upp för honom, fast han skulle gå igenom scenen minutiöst när han var på väg hem. Han skulle föreställa sig att han var den solbrände killen som fick träffa Henne på gaveln på rasten och han skulle känna lite livsglädje igen, även om det bara var skenbart.