Tillfälligheter (forts.)

Rickard längde stegen som läkaren sagt att han skulle göra, tog rejäla kliv några hundra meter och sedan kortare igen. En promenerare, som en jävla pensionär klev han kring på vägarna men han ville ju kunna spela fotboll igen! Om inte så för Toms skull. Han kunde bli ungdomstränare om några år, om allt läkte rätt.

Elin slängde ett öga på klockan, tio i nio. Gott om tid innan jobbet. Hon var så nära utmattning nu att tankarna lösts upp och allt var andning. Målet var nått! Hon saktade in, var tvungen att varva ner innan hon kom fram till jobbet. Hon prövade ett leende, det fungerade och ännu en dag fortsatte livet vare sig hon ville eller inte. I kröken skymtade hon något. En människa? Ett djur eller bara lite skräp? När hon kom närmare såg hon att det var en man. Han såg ung och fräsch ut men vänta, det var ju Katarinas ex, Rickard! Elin skrattade i tankarna, hon hade liksom glömt att han var en verklig person, hon såg honom bara som Katarinas ex och pappa till Tom den där otroligt charmige lille fyraåringen på dagiset.

”Nej men fan, ska jag behöva möta någon också”, Rickard svor. Han såg cyklisten i den illröda mössan som sakta tog sig fram åt hans håll mot vindens vilja. ”Galen jävel, cykla nu, det är ju knappt nollgradigt ute.” Han tänkte inte bry sig men den röda mössan i det vårvintergrå landskapet var lockande för ögat. Han lyfte blicken i samma ögonblick som mössan var jämsides med honom. Ett endorfinspäckat leende mötte honom och ett morgonpiggt ”hej, hej”, han hummade ett kort ”hej” till svar. Såg att det var Elin Lind, han hade skymtat henne på dagis för någon vecka sedan, annars hade han nästan glömt att hon fanns. Hon bodde visst här igen sedan något år, han kunde inte låta bli att fundera på varför? Här fanns ju ingenting, i alla fall inte för en som hon. En viss nyfikenhet vaknade faktiskt, hon var fortfarande ruggigt snygg. Han mindes ännu hur hon avspisat honom när han velat följa med henne hem för tusen år sedan. Minnet fick honom att le. Det var första gången på veckor som han log.

Tillfälligheter

Asfalten rev i gummit men hjulen drevs hårt framåt trots motvinden. Gruset sprätte åt alla håll när cykeln vinglade till och gjorde några djupa spår i grussträngen som kantade vägbanan. Inget förändrade hastigheten. Kraftfulla tramp drev den oförändrat framåt, cyklisten vägrade låta något annat än sin egen fysiska begränsning hindra framfarten; hon strävade efter att ligga på maxpuls så länge det gick, sedan strax därunder. Det hjälpte faktiskt. Elin tänkte mindre när hon tränade hårt, livet blev enklare och döden backade några steg bort från henne. Hon fick en liten lucka och kände att kanske, kanske kunde hon vända sig om och se sin konkurrent om livet i ögonen likt Northug på mållinjen. Hon log och mutade nordanvinden med svett för att forcera fram fortare.

Solen sken visserligen inte men något förrådde att våren ändå hade övertaget nu. Rickard tog på sig gympaskorna och träningskläderna, höll på att glömma mössan när mobilen började väsnas. ”Fan, säkert surkärringen som inte kan ta barnen i eftermiddag”, svor han högt för sig själv. Men det var bara jobbet, ”jo, han skulle vara där till tio och det var inga problem att se över bilarna på eftermiddagen”. UT! Han måste ut ur huset nu! Där inne slogs minnesbilderna mot irritationen över allt hon inte tagit med sig, eller det hon hade tagit med sig som han ansett som sitt. Han hade byggt huset, han hade sett deras framtid där med barnen och lyckan. Lyckan? Den hade besökt dem, men oftast hade den sylvassa ironin och hennes beräknande ärlighet skrämt iväg den. Nu var det slut, punkt. Inte älta, han ville inte bli som hon! Han skulle släppa det, nu var det definitivt slut: det planerade bröllopet avblåst, vänner och familjer underrättade och barnen, ja de fick anpassa sig. Andra barn gjorde ju det, alla sa ju att det gick så bra. Men Tom som bara var fyra förstod det knappt, han ville inte vara hos mamma utan pappa. Och hos pappa brukade han fråga ”när kommer mamma hem idag?”, varje gång skar det av smärta och besvikelse i hjärtat på Rickard.

Osynlig förmögenhet

Syns inte – finns inte
Eller kanske ändå?
Lite kvitter här och några grässtrån där,
Dagsljus efter klockan fyra
Solstrålar som väcker istället för alarm.
Vinterns stora överraskning;
förmögenheten dold under snötäcket.


Kom bara kom:
Ge mig vår nu!

Lukas och Elly

”God morgon gubben”, var hennes första ord när hon påpälsad klev ut och tog morgonens första steg på den frostbitna marken. Hon visste att han såg henne, han hade säkert stått och spanat sedan en dryg timme tillbaka, ibland svarade han, ibland inte. Aldrig hade hon klurat ut vad som avgjorde vilket. Dagshumöret kanske? Hon fortsatte fundera på det.

Morgonens första steg vara alltid lite stela, sedan blev det bättre och en timme senare var kroppen någorlunda uppmjukad. Kroppen kändes inte som för fyrtio år sedan men hon var vital och spänstig för sin ålder. Precis som hästen. Egentligen räckte det väl nu. Men vem skulle ta hand om Lukas om hon gav upp? Nej, hon fick allt hålla ut lika länge som han.

Ingen visste åldern på tantens ständige följeslagare Lukas, båda var urgamla men med tillräckligt många tänder i behåll för att få i sig nog med föda. Marsmorgonen strålade, vackrare stund fanns inte än när rimfrosten tindrade i solljuset och vinden inte ven i knutarna, utan fåglarnas vårsång hördes! Det gav livskraften tillbaka, till människan, hästen och markerna, tänkte hon. Eller pratade hon högt för sig själv nu för tiden, precis som hennes mor hade gjort? Elly var osäker på vilket.

”Ja, du Lukas, blir det en tur till skogen idag tror du?” Selen är lagad och den där torrgranen vi lämnade sist borde vi ta hem och såga upp. Vad säger du?” Hästen drack några djupa klunkar av vattnet hon kånkat dit, sedan lade han huvudet mot hennes axel och väntade på att bli kliad nedanför örat där han själv inte kom åt. ”Mmm, vi gör väl det. Kan fundera över erbjudandet från kommunen under tiden. Kanske ska vi ge oss av? Men båda får vi ingen plats på äldreboendet. Näe, vi får nog ta en annan väg om vi ska lämna gården.”

Katten och flugan

Du flyger upp i fönstret utan en tanke på något annat än den surrande flugan som väckt dina jaktinstinkter. Blomvasen går i kras, vattnet rinner ur och knoppar bryts av, men du kastar dig upp, slår först huvudet i fönsterrutan och landar sedan ljudlöst på fönsterbrädan. Surret fortsätter. Din blick är låst och allt annat i världen bortom ditt medvetande.

Är det kattens fullkomliga fokus på flugan eller flugans totala ignorans av katten som låter den fångas?

Du vackra man

Nya ansikten, nya dofter, nya bekantskaper. Hundratals människor du aldrig sett och ändå; efter ett ”hej, jag heter …” börjar ett förtroende växa fram. Vad är det vi observerar som får oss att ”välja ut” nya vänner? Vem såg vem först?

Jag såg dig. Jag hade lagt märke till ditt ansikte bland tusen andra. Men noterade du ens mig? Du är det vackraste jag någonsin sett, magisk skönhet, ouppnåelig, omotståndlig och omisskännligt fel för mig.

Tack och hej

– Bli inte ledsen nu … eller arg heller för den delen, det här är rena fakta: Det här går inte, vi måste ändra på något.

– Jasså. Jaha, jag vet inte … Du kanske ska låta telefonsvararen ta några av samtalen som kommer in?

– Nej! Jag måste så klart ta telefonen när det ringer, vad ska folk tro annars?

– Ja, det är klart. Du tycker att vi hinner för lite? Det är ju det att det kommer gäster eller jag menar kunder, titt som tätt och de måste ju gå i första hand. Eller hur?

– Det är inte heller problemet! VI måste jobba snabbare. Bli effektivare.

– Jaa … Det dröjande svaret tycktes irritera chefen än mer. Kim lade till ett ”visst, självklart kan allt gå lite fortare, men kanske vore det idé att fundera på att ta in Olle någon dag i veckan? Jag vet att han gärna jobbar, bara några timmar om det är så.”

– Det går inte. Vi måste kunna fixa det här själva, annars blir det ingen lönsamhet! Du måste öka tempot, det bara är så. Bli effektivare!

Kim riktade blicken rakt fram, såg på ingenting och kände hur kroppstemperaturen steg. Det var något med kritiken, den sved, men inte bara det – den var orättvist. Svordomarna började bränna i halsen, försäljningsdisken och varorna liksom flöt iväg i periferin.

– Du kan se hur jävla effektivt företaget blir utan säljare! Spottade hon ur sig med ena handen på dörrhandtaget.

Slutexamen

– Godkänd.
– Godkänd.
– Icke godkänd.

– Men, men jag har verkligen försökt! Alltid försökt men det gick kanske inte så bra alla gånger – eller ingen gång egentligen …

– Nej, just det. Därför får du icke godkänt. NÄSTA!
– Ha, ha! Snyggt jobbat, väl godkänd.
– Godkänd.
– Näe, men vad gör folket med sina liv egentligen, va? Hur har du ens lyckats ta dig till slutet? Det kan man undra. ICKE godkänd. Nästa!

– Men jag, jag rår inte för det, jag har en sjukdom förstår Ni …

Två monstruösa hundar tassade fram och utan ett ljud la de var sin tass på mannens axlar och han sjönk samman med ett förundrat leende på läpparna. Människorna runt omkring var knäpptysta men stirrade på tomrummet efter mannen som försvunnit.

– Nästa!
– Godkänd.

Jag drog in luft en sista gång och tog de sista stegen fram till scenen. Nu gällde det.

– Godkänd.

Jag vågade inte le, fortsatte uttryckslös rakt fram av rädsla att bli återkallad och få ett annat betyg. Jag var på rätt väg! Kunde lyckas, jag hade mina chanser kvar och fick ytterligare ett liv på mig att söka efter svaret på döden. Döden som jag nyss upplevt men som snart skulle vara raderad ur mitt minne tillsammans med allt annat.

En dag till

Det var snart tid för avskedet. Utanför fönstret gnistrade himlen av iskristaller och små snöflingor vimlade runt på väg ner mot den än så länge bara marken. Lite bitterhet smög sig på, en gnutta melankoli och bakom nästa tanke kände hon paniken lura. Hon hade levt rationellt och praktiskt, skulle dö på samma sätt, ingen teater eller dramatik tack. I samma stund stormade minsta barnbarnet in med jackan på armen och mössan nerdragen i hast över ena örat:

– Mormor! Vänta på mig, jag vill också ut och resa! Jag kan hålla ordning på biletterna och så har jag fått bullar som vi kan ha med oss av mamma.

– Åhå, det var inte dåligt! Då byter jag väl resesällskap den här gången gissar jag.

Sakta ner

Hon drogs till isen. Nu var den överallt, under den frusna snön, på den bekanta och vältrampade stigen som vanligtvis var tillförlitlig och trygg, där var isen ensam härskare. Till och med när hon satt i bilen saknade hon fäste, hjulen följde spåren som gjutits in i isbarken redan i december.

År 2011; ändå var det väderleken som bestämde hennes liv! Hon log men kände salta tårar nå överläppen. Nu halkade det omkring likt bambi på hal is i ren panik utan en hundradels sekund till eftertanke på vad siktet mot horisonten var riktat mot: Öppet hav? Fast mark? En vak?

För fort. Oavsett hastighet så gick det för fort. Men hur hinner man ikapp livet?