Dimma

Jag söker, tänker, är villig att offra några minuter till av nattens sömn för att finna orden som blir magiska och som sätter igång något hos dig. Orden som ljuder lika harmoniskt och lugnande som snarkande kalvar, lika lent som en hästmule och ändå spännande som ett dundrande åskväder.

Det blinkar till utanför mitt fönster, en strålkastare slänger sitt sken på balkongräcket och innan jag fattat skräms jag av det. Snabbare än ett ögonblick fladdrar filmscener förbi med mördare, pistoler och våldtäktsmän, jag ler åt min enfald men tanken är igång; vad skulle jag göra om någon ovälkommen gäst bröt sig in? Lilla jag, ensam men stark jovisst men knappast tillräckligt. Hjärnan jobbar igen, med fantasier, orosmoment och skräckscenarier. Jag letar efter modet att avsluta spiraltankarna, måste ta mig tid att hitta ut ur dimman innan döden möter mig på vägen. En radikal tanke letar sig fram: Det är orden som är viktigast, det gäller att finna dem i tid, när du står där ska jag säga att jag är ensam och du, du är inte på riktigt, du är min värsta mardröm och inte något annat.

Pulsen sjunker, den svårfunna tankefriden tar över, jag somnar i ljummen sommarkväll med doft av syren. Ingen klocka slår timmarna, kanske har det gått tre när nattmörkret delas av en smal strimma ljus som tränger in i rummet från nyckelhålet.

Inte som det var tänkt

Det skulle bli så spännande, alla var upprymda och såg fram emot att för första gången sova under bar himmel. Ida var den enda som kände sig konstig till mods, hennes bästa kompis Lovis hade ändrat sig i sista stund och inte kunnat följa med, alla undrade varför. Spekulationerna var många; hon var mörkrädd, rädd för ormar och spindlar eller en fegis som inte tordes vara borta från mamma och pappa! Alla skrattade och på något vis blev Lovis’ frånvaro skälet till att de fem ”våghalsiga” kände starkare samhörighet och Ida hamnade utanför. Hon kände sig sviken av Lovis men tog henne ändå i försvar när de andra började prata illa om henne.
– Linus, kan du ta någon med dig och samla in så mycket torra grenar och pinnar som ni hittar till elden, bad Kicki på en scoutledares vänskapliga men ändå resoluta sätt.
– Självklart! Linus svarade innan han registrerat vad hon frågat, Kicki var den snyggaste tjejen han visste, och hon var så cool i sina slitna jeans och med piratsjalen om håret. Han skulle vara ihop med en tjej som henne när han blev stor, det var han säker på! Linus hade kommit med bil lite senare än alla de andra eftersom han hade haft fotbollsträning.
Linus såg sig omkring, Hannes som han brukade hänga ihop med var fullt upptagen med att packa upp tältet. Ida tog några steg närmare honom när hon såg att han sökte med blicken efter någon som kunde följa med, försynt frågade hon: Ska vi samla ved? Linus sken upp och hummade samtidigt som han försökte dölja lite av sin glädje över att det var just Ida som frågade.
– Mmm. Hänger du med?
– Visst. Bättre än att lyssna på skitsnacket om Lovis.
– Varför är inte hon med? frågad Linus.
– Hon fick ont i huvudet, ljög Ida för hon visste inte svaret och ville inte avslöja att hon inget visste om sin bästis.
Linus sneglade på Ida. Han föreställde sig henne med piratsjal om håret och slitna jeans, hon skulle bli minst lika snygg som Kicki. Du vill inte prata om det va? sa han och deras blickar möttes.
– Näe, äsch jag vet inte varför hon inte kom.
– Det är egentligen ganska bra tycker jag, Linus liksom smög fram orden. Annars hade inte du och jag samlat ved nu. Han blev röd i ansiktet med brydde sig inte, han såg på Ida som genast skiftade färg även hon. Hon log och nickade bara. Lägret skulle nog bli bra ändå.

Nappen

Det är möjligt att med mänsklig kraft hindra en törstig ko från att dricka, även om det är svårt. Näst intill omöjligt är däremot att få en kalv att dricka ur flaska utan napp!

Blyger och Fegis

Blyger: Såg hon mig? Såg hon hur jag klumpigt vände mig och kollade en gång för mycket? Åhh, vuxna människan, varför beter jag mig så fånigt? Borde vinkat, fått henne att stanna bilen och pratat en stund. Kunde frågat om vädret eller vad fan som helst.

Fegis: Gud, det är han! Jag skyndar mig så ser han inte att jag sett honom. Hinner helt naturligt fram till bilen utan att möta honom! Yes, i bilen, lugn och fin nu. Kör ikapp honom och hälsar glatt som om jag inte hade en aning om att han var i närheten. Men varför gör jag så här? Egentligen vill jag ju höra hans röst och och och … ja, vad vill jag? Se mer av honom! Skulle tagit chansen …

Allt jag förmår ... just nu

Du lärde mig att knyta skorna
Du lärde mig att sadla en häst.
Du visade mig de farliga stigarna
Du visade mig stadens rus.
Jag behåller minnena av det fina
Kapslar in det bittra och förtränger det onda.

Resa tur och retur

Som tioåring bestämde hon sig för att bli författare, efter att ha sett ett reportage på tv om hur ryska barnhemsbarn skrattade igen sedan de fått höra Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket. Hon var övertygad om att det endast var genom litteraturen man beständigt kunde förbättra världen.

I tonåren glömde hon bort beslutet om att göra världen till en bättre plats, det var kanske egot som växte eller bara världen runt omkring som sög upp henne helt. Hon studerade breda utbildningar för att aldrig behöva välja bort något. Resor, arbete utomlands, dela lägenhet och högskolestudier; lika självklart som rena strumpor varje dag.

Men sedan då? Om drömjobbet aldrig dök upp? Mannen och barnen aldrig blev verklighet? Ströjobb här och extraknäck där, ensam oftare än tillsammans, ensam med tomheten efter drömmen som försvann. Vad hade hon egentligen strävat efter, vilken dröm var den första? Hon mindes och log, nu skulle hon börja skriva.

Sanningskonsulten

– Kan du hjälpa mig? En späd röst färgad av desperation bad som en sista möjlighet om råd.

– Självfallet. Jag är ju kung! Finns det något som jag inte skulle kunna hjälpa till med? Det var inte med överlägsen ton som orden yttrades utan bara med enorm självsäkerhet.

– Jag sitter fast, situationerna har låst sig och tiden rinner iväg utan att jag hinner se mig om. Du förstår, jag behöver blicka bakåt för att kunna ta mig framåt. Låter det märkligt?

– Onekligen, ja.

– Du förstår kanske inte men jag är historien och jag måste bli kvitt den här känslan av stress för att bli korrekt. Jag får inte vara i fred, det är alltid någon som försöker förvränga mig och göra mig till något annat än det jag är.

– Uhum. Men anlita då mig att hjälpa dig! Jag är inte bara din hjälte utan även den som historien har att tacka för världsfreden. Det är mitt pris.

– Ja, det låter väl rimligt, en tydlig historieskrivning har ju alltid sitt pris.

Falska behov

Vore jag ensam på en ö, utan tv, reklam och övrigt kommersiellt utbud, skulle jag då vilja ha senaste mobiltekniken, dammtrasor av microfibrer, rengöringsmedel med doft av medelhavet, en ljudlös eldriven dammsugare, schampo som inte bara gör håret rent utan även reparerar trasiga strån … Skulle jag sträva efter att ha råd med ett nytt kök precis som det som skiner och blänker i tv-reklamen eller ett badrum i stilrent vitt och svart kakel? Är det inte för jäkligt att någon annan skapar mina behov för sin egen vinning och än värre, att jag går på det?

Sovra

Du lämnar mig ensam om kvällarna,
när solen stiger upp går du från mig.
Efter frukost träffar du någon annan.

Jag är ingenting utan dina tankar!
Du vet att du behöver mig. Lever dåligt utan mig.
Du måste sovra i vardagen
för att hinna med mig.

Jag är inte ersättbar
jag kan inte hitta någon annan.
Glöm bort mig lite mindre ofta, snälla!


Kram /din skrivpuffblogg

Strävan

Små blåsippor tränger sig fram genom döda löv:
Vi ser och ber om perfektion i vardagen, mer tid och långa mornar.
Myran drar sitt strå till stacken.
Jag och du möts kanske aldrig men vi tar sann kärlek för givet.
Liten koltrast kvittrar och sprider hopp.
Krav och strävan gör oss giriga och lyckliga är de få
som kan konsten att se blåsippan, känna fliten och höra livet sjunga.