Automatik (Skrivpuff 29 mars)

Tåget tog fart som i slowmotion och sakta men säkert ökade hastigheten. Han iakttog husen, människorna och bilarna som susade förbi utanför, snart nådde de öppna fält som drunknat i smältvatten eller fortfarande helt eller delvis täcktes av vinterns kvarblivna snö. Josef lät det han såg få eget liv i form av en liten historia som han tänkte ut på ett ögonblick för att sedan glömma bort lika fort.

Maxhastigheten var uppnådd, 158 kilometer i timmen, biljetten var klippt och nu pockade tankarna på hans uppmärksamhet. Han såg sig om i den halvfulla tågvagnen. Flera personer såg genast alltför upptagna ut för att han skulle köpa att de inte precis iakttagit honom. Han struntade i det, vem bryr sig? Han hade dragit uppmärksamhet till sig redan på stationen och inte förrän han nått slutstationen skulle han känna att han var lämnad ifred.

Josef slöt ögonen och vilade huvudet mot stolsryggen som om han somnat. Efter fem-tio minuter hade de flesta sett sig mätta på hans vackra ansikte och var och en hade förmodligen gett honom en liten historia, baserad på scenen mellan honom och kvinnan han alldeles nyss lämnat utanför tåget och utanför sitt liv. Ett avsked utan tårar och utan återseende. Han skulle gråta, han skulle väl glömma men alltid undra hur han kunnat leva tillsammans med henne utan att märka att han var den enda som förmådde att ge uppriktig kärlek.

My stod kvar intill spåret där Josef nyss lämnat henne. Hon visste inte om det var morgon eller kväll, om hon var på väg hem eller bort. Skulle hon leva vidare? Kunde hon leva utan kärlek? Hennes inlärda känsloautomatik som låtit henne le rakt in hans hjärta utan att vara kapabel till äkta känslor var ur funktion. Hennes pansar var i spillror men han skulle aldrig se igenom det eller någonsin mer ens försöka.