En bonus (Skrivpuff 14 mars)

Tänk så annorlunda allt hade kunnat vara om jag tagit vara på min tid lite bättre. Inte effektivare men aktivare och utan att medvetet eller omedvetet alltid ha värderat och avvägt vilka alternativ som var de bästa. De bästa för framtiden. Jag måste le när jag tänker på hur fåfäng och fånigt noggrann jag varit så många gånger.

– Sara, gå nu. Du kan inte stanna här längre. Sanningen vet du och allt annat som varit är oväsentligt nu, Toms uppmaning var rak och lämnade inga alternativ.
– Jag vet, jag ska försöka eller jag menar jag ska! Shit, jag visste ju hur irriterad han blev på mig när jag lät tvivel på min egen förmåga skina igenom som när jag sa jag ska försöka istället för ett definitivt jag ska.
– Bra det. Du måste vidare och det relativt snart. Tänk inte mer, du har inga alternativ! Det finns bara en fortsättning när du väl hamnat här.

Förmodligen hade Tom rätt, men jag tvivlade inte bara på mina egna ord utan även på andras och förmådde mig inte att göra som han sa. Jag samlade resterna av mina allt suddigare minnen; där fanns en gnutta fullkomlig lycka kryddad med trygghet, en handfull bitter ensamhet, en våg av sorg och ett rum fullt av längtan. Jag såg att mina minnesbilder var fasttejpade runt ett murket gummiband, tanken slog mig att kanske var det gummibandet som måste bytas för att livet skulle fortsätta. Alla minnen stockade sig liksom när bandet inte var elastiskt längre som det säkert varit från början.

– Hmrr, Tom?
– Ännu en fråga? Låt mig gissa, du tror du avslöjat något?
– Ja, jag tror det, sa jag tvekande och för tionde gången. Kanske behöver jag ett nytt gummiband? Till mina minnen menar jag. Jag hörde ju själv hur absurd min fråga lät men anade samtidigt att han skulle begripa vad jag menade om jag kommit på något, annars skulle han än en gång be mig att gå vidare.
– Du vill ha ett nytt gummiband? Sedan följde en lång paus. Jag var säker på att jag hade rätt. För första gången var jag fullkomligt säker på att jag visste att jag hade rätt.
– Jag skulle vilja ha ett nytt, gärna i grönt, sa jag med stark röst. Med vaga känslor på väg tillbaka försökte jag le ett blidkande leende. Men den otvetydiga ärligheten som dagarna i Mellanrummet försett mig med gjorde det omöjligt att se annat än hoppfull och bedjande ut.
– Sara, lyssna noga nu: Du ska tömma rummet med längtan och istället lägga dina minnesbilder där. Du kommer att vakna dagen innan du slutade leva och ha glömt att du någonsin varit här. Din bonus blir det Mellanrummet givit dig: Otvetydig ärlighet. Lyckas med livet den här gången, att försöka duger inte.