Solklar seger, eller? (Skrivpuff 16 mars)

Ett fåtal saker intresserade Hans-Göran mer än andra. Hans förmåga att uppfatta komplexa händelseförlopp var mycket dålig men idrott, framför allt friidrott, var ett av hans stora intressen. Han var alltid med som funktionär eller tidtagare när det var dags för skolmästerskapet, eller som var femte år när distriktsmästerskapet hölls på ortens idrottsplats. Vid distriktsmästerskapet var han riktigt uppeldad och fixade och donade med banor, häckar och sandgropar veckor i förväg.

Hans andra stora passion i livet var väder. HG som han kallades, inte bara för att det var initialerna i hans båda förnamn utan även för att det var kort för heliografen, var den man frågade för att få veta exakt nederbördsmängd, vindriktning eller antalet soltimmar. Svaret var alltid kort och koncist och till hundra procent riktigt. Han hade sedan 1985 varit ansvarig för heliografen på orten, alltså den mätutrustning som mäter antalet soltimmar. En mackapär som uppfunnits redan under andra halvan av 1800-talet och vars funktion var relativt simpel: Med hjälp av en glaskula brändes ett spår i ett papper som sedan avlästes för att få fram antalet soltimmar. Allt givetvis under särskilda former och enligt riktlinjer som SMHI satt upp.

Allt sedan HG börjat mäta ortens soltimmar var han som besatt av att vinna Solligan och få flest soltimmar i landet! Det gällde främst under sommarmånaderna. Det hade gått så långt att han när det nu närmade sig augusti och han inte låg i topp, funderade på hur han kunde öka antalet soltimmar utan att det kunde klassas som fusk. En tankegång som han tidigare aldrig hade lyckats tänka fullt ut. Heliografen utvecklade på så sätt hans tankeförmåga.

Allt som dagarna gick blev den annars så pratglade och alltid hjälpsamme HG mer och mer inåtvänd och tystlåten. Med bister min gick han stressad runt på idrottsplatsen för att få den i toppskick inför de stundande tävlingarna. Han krattade gruset, höll ogräset borta från sandgropen men hans tankar var på flykt. Allt han tänkte på var antalet soltimmar på sitt vedbodtak. En solklar seger i ligan var det enda som var värt något.

Kvällen före inledningen av mästerskapet klättrade han som vanligt uppför den hemmasnickrade trästegen till heliografen för att läsa av. Han blev mycket besviken över att markeringen i pappersarket var näst intill osynlig, trots att solen visst tittat fram under dagen. Oroad gick han till sängs den kvällen.

Nästa morgon träffade han på grannen som han brukade ta en sup tillsammans med efter torsdagens tiodygnsprognos i Sveriges Television. Oavsett utsikterna kunde de alltid fira eller sörja det som förutspåtts. Holger, grannen, hade noterat HG:s dystra uppsyn den senaste tiden och fick höra om hur bekymrad han var över läget i Solligan. Han skrockade lite för sig själv när HG med ovanligt tunga steg promenerade iväg mot idrottsplatsen, till och med hans ryggtavla såg nedstämd ut. Skrockandet övergick i ett nynnande och Holger gick med rappa steg till sin verkstadsbod, väl där tog han fram motorsågen. Holger gick lös med motorsågen på träden som låg öster om HG:s vedbod och som låtit den vila i skugga några extra timmar varje förmiddag. En detalj som HG själv aldrig skulle ha kopplat samman med soltimmarna.

Torsdagen en vecka senare missade HG och Holger tiodygnsprognosen. Dock inte supen! Som den ende tiofaldige vinnaren av Solligan hade HG vunnit en tur och returresa för två till Färöarna och där avnjöt de nu torsdagens sup. De befann sig på Europas minst soliga plats och såg mest av allt fram emot hemresan två dagar senare.