Finfördela

De var så många. Han räknade efter gång efter annan men kom till olika antal varje gång. Han plockade fram papper och penna.

Först och främst var det hans barn, Stina, Lars och Klas; sedan deras barn, så långt gick det också ganska enkelt, de hade nämligen två var. Sen började det bli lite komplicerat, Stina var numera gift med en man som hade en son sedan tidigare, sonen i sin tur var sambo med Ulrika som hade en dotter på tre år.

Hur många var han uppe i? Tretton? Lars var gift för andra gången, självklart skulle hans två barn från det första äktenskapet vara med på julafton, Niklas och Emma var ju de av barnbarnen Arne träffade mest; Niklas hjälpte honom alltid med att få in veden om höstarna. Han hade som tur var ingen sambo och inga barn, tur för räknandets skull alltså, Emma däremot hade två egna och ett ”bonusbarn”. Sedan var det Lars två yngre barn från det nuvarande äktenskapet.

Hur många var de nu? Emmas skulle förresten komma själv med sina barn mindes han nu. Bra, praktiskt. Lättare att räkna in dem. Tjugo trodde han, sedan var det Klas; hans yngste son. Han skulle ha hela familjen med sig, det innebar två halvstora barn och de små tvillingarna, ja och så frun då. 25 personer? Det blev till att finfördela miljonen han vunnit och skulle överraska dem med.

Att finnas

Du som av skönhet och behagen
en ren och himmels urbild ger!

Även med stulna strofer generade han henne. Hans inlevelse var så äkta. Kellgrens ord blev åter levande när de kände hans glöd. Signe log, röda kinder, frusna öron och händer fulla av snö. Hon försökte krama den motvilliga snön till en boll, kristallerna ville inte, de var kyliga och motståndskraftiga. Lite värme, det var vad som behövdes för att vinna över dem, hon offrade vantarna och lät fingrarna betala priset för snöbollen. Det stack och gjorde gott att känna kyla. Tre- fyra snöbollar skulle ge henne en viss fördel, hon kikade försiktigt upp för att se bortom sin barrikad. Vantarna på och första bollen iväg, en halvträff; hon träffade honom i pannan precis vid mösskanten, men nästa skulle bli perfekt. Han närmade sig fort, men en till snöboll hann hon få iväg, den träffade perfekt och snön smälte ner i jackkragen precis i nacken! I anfallet ropade han fortsättning samtidigt som han var överallt och Signe föll i snön, för honom och för diktarens ord som alltid skulle finnas till:

Jag såg dig och från den dagen
jag endast dig i världen ser.

?

Svalt blå kyla avslöjar att du betraktar mig på avstånd. Du ser inte direkt på mig men du vet att jag finns och kunde om nöden krävde det, hitta mig på bråkdelen av en sekund. När nöden och glömskan nästan förintat dig kippar du efter intryck och lurar mig till melankoli. Vad vore livet utan frågan om döden?

Dölja (17 december 2010)

- Vet inte. Ett bra svar för att undvika delaktighet.
- Kan inte. Du slipper undan.
- ......... Tystnad. Den döljer det vi inte vill kännas vid.

Ett vackert drag

Det luktar gummi, läder, smörjmedel och foder när man kliver in, en besynnerlig kombination som en barnnäsa har svårt att komma underfund med. Oftast när Katarina följde med hit var det för att titta på hundleksaker eller möjligen ett par nya gummistövlar, idag skulle hon köpa en present. Hon hade bett mamma köra till den här affären för det var den enda som hennes far någonsin handlade i och därför måste de ju ha allt han ville ha. Hon smög omkring bland hyllorna, låtsades att hon inte syntes, hörde prat om höns, mineralfoder och motorsågar; de vuxna var väldigt fokuserade på sitt och ingen lade märke till henne. Konstigt, för idag var det faktiskt hon som hade det viktigaste ärendet av dem alla.

Gamle Rolf som alltid funnits bakom disken på Lantmännen bläddrade i pärmar, bjöd på kaffe, svarade i telefon och skrev upp på räkningen som fanns i datorn, när han gjorde det behövde man inte betala. Han hade alltid fullt upp men var aldrig stressad, på morgonen om man kom tidigt, körde han trucken och lastade in de stora säckarna som kom med lastbil. Ibland höga staplar med vita jättestora sockerbitar! Egentligen var det saltstenar, det visste hon men de vägde för mycket, en sådan skulle hon inte klara av att slå in. Hon såg något som glimmade i hyllan, högt upp, hon måste klättra lite för att nå. Åhh, så vackert det var, glittrade i alla färger och såg ut som en liten fisk! Hennes pappa tyckte ju om fisk.

Med draget glimmande i handen gick hon fram till Rolf och bad att få skriva upp på räkningen som mamma sagt att hon skulle säga. Han småskrattade och frågade om hon ville ha det inslaget, jo tack, det ville hon visst det: "det är en present förstår han, idag är pappas egen dag och då ska han få paket, som jag köpit alldeles hälv!"

En ensam sydväst

Som en myra, så oerhört liten kände sig Olle när stormen rev i sydvästen, blixten klöv himlen på mitten och de mörksvarta molnen galopperade fram likt stridshästar i rustning. Hade han inte lärt bättre i skolan så skulle han våga tro att världen faktiskt gått under. Han såg inte mer än ett tiotal meter framför sig; allt var vatten, regn eller hav, han visste inte vad som var upp och ner; bara att han måste ta sig framåt. Ögonen tårades, vinden stal sydvästen med ett flin och skepparkransen var det enda som verkade som förut. Båten, var var båten hans? Han snubblade nästan på den tjocka trossen när den spändes över bryggan som gång på gång översvämmades av vågorna. Han tog ett stadigt tag runt trossen och följde den målmedvetet längre och längre. Borde han inte nå relingen snart? En våg sköljde över honom, en till och en tredje men han höll i trossen; aldrig skulle han tappa taget. Han var inte rädd, världen fanns kanske inte längre, men han var snart framme vid relingen, han kunde skymta båten nu. När han tog sista steget hade regnet upphört och vinden mojnat, båtens mässingsdetaljer sken som guld och han kände omåttlig glädje över att ha nått fram till sist.

När ovädret var över låg en ensam sydväst kvar på kajen, ensam i hela världen.

Begagnat (forts. på Hymla)

Fredrik riktade hela sin uppmärksamhet mot det ynkliga människoväsendet som låg på hans köksgolv. Hans blick såg inte men hans hjärna arbetade frenetiskt på en plan. Där låg hon, hon som han fantiserat om, som han trodde skulle förstå hans utsatthet; istället anklagade hon honom för vidriga saker!

Han var inte grym, han hade inte dödat någon. Han var bara människa och morsan, ja va fan, hon var ju ändå gammal och gubben hennes hade ju vägrat att hjälpa honom. Allt han behövde var pengar. Världsliga ting! Han visste inget om vad som hänt den där kvällen som polisen tjatade om, han hade skadat sig i handen när han högg ved, behövt lite tejp och gått över till morsans för det var närmast. Han hade inte tänkt på att lägga ifrån sig yxan innan han knackade på. Timmar senare hade han klätt av sig sina blodiga kläder som stank rök och eldat upp dem, han visste inte varför. Det här var annorlunda, han visste att Lina låg där för att han slagit till henne, men hon hade förtjänat det. Där kunde hon ligga!

I ögonvrån såg Lina hur Fredriks fru stod på tröskeln mellan köket och hallen, som förhäxad betraktade hon sin man. Hon såg ut att vilja säga något men orden, ja hela språket hade flytt från henne i panik, i handen höll hon krampaktigt om en begagnad mormorskofta med tydliga blodfläckar.

Hymla

Fredrik tog sig för magen och skrattade högt, åt henne och hennes ynklighet. Hon störde honom mindre än flugan som surrade i fönstret. När katten tog ett skutt upp på bordet och kräktes upp delar av en fågel, stirrade Lina på dem och sanningen var uppenbar. Men hon var redan där. Satt i hans kök. Hon tänkte säga det hon kommit för att säga:

– Du kan nog hymla om vad du gjort i all evighet men tids nog kommer du precis som katten vilja göra det ogjort.

Lina stirrade på kattspyan och betraktade resterna av fågelhuvudet och sedan de välformade stjärtfjädrarna som den glupska kattan svalt som de var. Hon, katten, verkade inte bry sig om att hon gått miste om nästan hela bytet, hon hoppade ner från bordet och gick till skålen med mjölk vid dörren. Som om inget hade hänt lapade hon i sig för att fylla upp det nyskapade tomrummet i magen.

– Jag har inget på mitt samvete, polisen jobbade i månader för att hitta bevis men fann inga. Jag blev friad. Fredrik flinade till innan han fortsatte: men jag har pengar på banken nu, det hade jag inte innan.

Fredriks fru som hittills bara lett fånigt, reste sig och gick ut. Skämdes hon? Trodde hon på honom? Hur kunde hon stanna hos honom? Varför gick hon, men Lina visste svaret.

– Kom tillbaka! röt Fredrik, du går ingenstans, sätt dig!

– Som en hund. Som vore hon en hund talar du till din fru! Fy fan, du är vidrig. Och jag och alla andra i byn tvivlar inte en sekund på att det var du som tände på den där natten, du visste att de skulle släppa in dig. Du visste att de skulle låta dig hållas, du var ju deras son!

Fredriks kritvita ansikte avslöjade att hon vågat uttrycka det alla tänkt länge men ingen vågat säga inför honom. Han var genast på fötter och armen blixtrade till så fort att hon inte ens hann blinka mer än halvvägs; hon ramlade mot golvet, slog i bordsbenet och lamslagen låg hon där och tänkte på fågelresterna ovanför sig. Vilken enkel match hon var för honom, han skulle inte ens behöva starta en eldsvåda för att bli av med resterna av henne. Det räckte med lite bensin och höstlöv som fick pyra länge nog.

Snubbla

Molnet var inte mycket att vandra på, men än så länge höll det ihop under henne. Utsikten var förtrollande, alla dagar soliga och den lätta brisen från nyhetens behag svalkade precis lagom mycket. Regnet nådde henne aldrig men ibland skymtade det vagt i tillvarons ytterkant.

Oväntat eller inte så kom Vanan krypande bakom regnbågen och tog tag i tussen som släpade lite efter det sammanhängande stora vita. Vanan hukade sig för att inte synas och smälte fint in i omgivningen, men när hon krökte på ryggen blev det en liten kulle. Flickan längde på stegen för att kliva över men snubblade på sina egna fötter och föll huvudstupa ner i verkligheten.

Gräva (Skrivpuff 2 november)

Ett trångt ljud och handsken smet åt om den ganska grova handen. Plasten följde sedan armen upp förbi armbågen. Hon knep ihop munnen till ett streck, drog in frisk luft genom näsan och stannade upp tankarna för en stund, om fem eller tio minuter skulle det vara avklarat. Först då skulle hon reflektera över vad hon gjort. Hon sträckte på sig, la svansen åt sidan på kon och lät armen ta samma väg in som den ensamma kalvfoten tagit ut. Hon grävde runt, letade, skyndade och hittade en fot till. Vilken lättnad! Försökte greppa den, halare än en ål var den men envist kämpade hon på för att veckla ut den och tvinga ut den ihop med det andra benet. Det skulle gå, kalven skulle klara sig ut i tid och hon skulle vara den som räddat den till livet.