Lukas och Elly

”God morgon gubben”, var hennes första ord när hon påpälsad klev ut och tog morgonens första steg på den frostbitna marken. Hon visste att han såg henne, han hade säkert stått och spanat sedan en dryg timme tillbaka, ibland svarade han, ibland inte. Aldrig hade hon klurat ut vad som avgjorde vilket. Dagshumöret kanske? Hon fortsatte fundera på det.

Morgonens första steg vara alltid lite stela, sedan blev det bättre och en timme senare var kroppen någorlunda uppmjukad. Kroppen kändes inte som för fyrtio år sedan men hon var vital och spänstig för sin ålder. Precis som hästen. Egentligen räckte det väl nu. Men vem skulle ta hand om Lukas om hon gav upp? Nej, hon fick allt hålla ut lika länge som han.

Ingen visste åldern på tantens ständige följeslagare Lukas, båda var urgamla men med tillräckligt många tänder i behåll för att få i sig nog med föda. Marsmorgonen strålade, vackrare stund fanns inte än när rimfrosten tindrade i solljuset och vinden inte ven i knutarna, utan fåglarnas vårsång hördes! Det gav livskraften tillbaka, till människan, hästen och markerna, tänkte hon. Eller pratade hon högt för sig själv nu för tiden, precis som hennes mor hade gjort? Elly var osäker på vilket.

”Ja, du Lukas, blir det en tur till skogen idag tror du?” Selen är lagad och den där torrgranen vi lämnade sist borde vi ta hem och såga upp. Vad säger du?” Hästen drack några djupa klunkar av vattnet hon kånkat dit, sedan lade han huvudet mot hennes axel och väntade på att bli kliad nedanför örat där han själv inte kom åt. ”Mmm, vi gör väl det. Kan fundera över erbjudandet från kommunen under tiden. Kanske ska vi ge oss av? Men båda får vi ingen plats på äldreboendet. Näe, vi får nog ta en annan väg om vi ska lämna gården.”

Katten och flugan

Du flyger upp i fönstret utan en tanke på något annat än den surrande flugan som väckt dina jaktinstinkter. Blomvasen går i kras, vattnet rinner ur och knoppar bryts av, men du kastar dig upp, slår först huvudet i fönsterrutan och landar sedan ljudlöst på fönsterbrädan. Surret fortsätter. Din blick är låst och allt annat i världen bortom ditt medvetande.

Är det kattens fullkomliga fokus på flugan eller flugans totala ignorans av katten som låter den fångas?

Du vackra man

Nya ansikten, nya dofter, nya bekantskaper. Hundratals människor du aldrig sett och ändå; efter ett ”hej, jag heter …” börjar ett förtroende växa fram. Vad är det vi observerar som får oss att ”välja ut” nya vänner? Vem såg vem först?

Jag såg dig. Jag hade lagt märke till ditt ansikte bland tusen andra. Men noterade du ens mig? Du är det vackraste jag någonsin sett, magisk skönhet, ouppnåelig, omotståndlig och omisskännligt fel för mig.

Tack och hej

– Bli inte ledsen nu … eller arg heller för den delen, det här är rena fakta: Det här går inte, vi måste ändra på något.

– Jasså. Jaha, jag vet inte … Du kanske ska låta telefonsvararen ta några av samtalen som kommer in?

– Nej! Jag måste så klart ta telefonen när det ringer, vad ska folk tro annars?

– Ja, det är klart. Du tycker att vi hinner för lite? Det är ju det att det kommer gäster eller jag menar kunder, titt som tätt och de måste ju gå i första hand. Eller hur?

– Det är inte heller problemet! VI måste jobba snabbare. Bli effektivare.

– Jaa … Det dröjande svaret tycktes irritera chefen än mer. Kim lade till ett ”visst, självklart kan allt gå lite fortare, men kanske vore det idé att fundera på att ta in Olle någon dag i veckan? Jag vet att han gärna jobbar, bara några timmar om det är så.”

– Det går inte. Vi måste kunna fixa det här själva, annars blir det ingen lönsamhet! Du måste öka tempot, det bara är så. Bli effektivare!

Kim riktade blicken rakt fram, såg på ingenting och kände hur kroppstemperaturen steg. Det var något med kritiken, den sved, men inte bara det – den var orättvist. Svordomarna började bränna i halsen, försäljningsdisken och varorna liksom flöt iväg i periferin.

– Du kan se hur jävla effektivt företaget blir utan säljare! Spottade hon ur sig med ena handen på dörrhandtaget.

Slutexamen

– Godkänd.
– Godkänd.
– Icke godkänd.

– Men, men jag har verkligen försökt! Alltid försökt men det gick kanske inte så bra alla gånger – eller ingen gång egentligen …

– Nej, just det. Därför får du icke godkänt. NÄSTA!
– Ha, ha! Snyggt jobbat, väl godkänd.
– Godkänd.
– Näe, men vad gör folket med sina liv egentligen, va? Hur har du ens lyckats ta dig till slutet? Det kan man undra. ICKE godkänd. Nästa!

– Men jag, jag rår inte för det, jag har en sjukdom förstår Ni …

Två monstruösa hundar tassade fram och utan ett ljud la de var sin tass på mannens axlar och han sjönk samman med ett förundrat leende på läpparna. Människorna runt omkring var knäpptysta men stirrade på tomrummet efter mannen som försvunnit.

– Nästa!
– Godkänd.

Jag drog in luft en sista gång och tog de sista stegen fram till scenen. Nu gällde det.

– Godkänd.

Jag vågade inte le, fortsatte uttryckslös rakt fram av rädsla att bli återkallad och få ett annat betyg. Jag var på rätt väg! Kunde lyckas, jag hade mina chanser kvar och fick ytterligare ett liv på mig att söka efter svaret på döden. Döden som jag nyss upplevt men som snart skulle vara raderad ur mitt minne tillsammans med allt annat.

En dag till

Det var snart tid för avskedet. Utanför fönstret gnistrade himlen av iskristaller och små snöflingor vimlade runt på väg ner mot den än så länge bara marken. Lite bitterhet smög sig på, en gnutta melankoli och bakom nästa tanke kände hon paniken lura. Hon hade levt rationellt och praktiskt, skulle dö på samma sätt, ingen teater eller dramatik tack. I samma stund stormade minsta barnbarnet in med jackan på armen och mössan nerdragen i hast över ena örat:

– Mormor! Vänta på mig, jag vill också ut och resa! Jag kan hålla ordning på biletterna och så har jag fått bullar som vi kan ha med oss av mamma.

– Åhå, det var inte dåligt! Då byter jag väl resesällskap den här gången gissar jag.

Sakta ner

Hon drogs till isen. Nu var den överallt, under den frusna snön, på den bekanta och vältrampade stigen som vanligtvis var tillförlitlig och trygg, där var isen ensam härskare. Till och med när hon satt i bilen saknade hon fäste, hjulen följde spåren som gjutits in i isbarken redan i december.

År 2011; ändå var det väderleken som bestämde hennes liv! Hon log men kände salta tårar nå överläppen. Nu halkade det omkring likt bambi på hal is i ren panik utan en hundradels sekund till eftertanke på vad siktet mot horisonten var riktat mot: Öppet hav? Fast mark? En vak?

För fort. Oavsett hastighet så gick det för fort. Men hur hinner man ikapp livet?

Finfördela

De var så många. Han räknade efter gång efter annan men kom till olika antal varje gång. Han plockade fram papper och penna.

Först och främst var det hans barn, Stina, Lars och Klas; sedan deras barn, så långt gick det också ganska enkelt, de hade nämligen två var. Sen började det bli lite komplicerat, Stina var numera gift med en man som hade en son sedan tidigare, sonen i sin tur var sambo med Ulrika som hade en dotter på tre år.

Hur många var han uppe i? Tretton? Lars var gift för andra gången, självklart skulle hans två barn från det första äktenskapet vara med på julafton, Niklas och Emma var ju de av barnbarnen Arne träffade mest; Niklas hjälpte honom alltid med att få in veden om höstarna. Han hade som tur var ingen sambo och inga barn, tur för räknandets skull alltså, Emma däremot hade två egna och ett ”bonusbarn”. Sedan var det Lars två yngre barn från det nuvarande äktenskapet.

Hur många var de nu? Emmas skulle förresten komma själv med sina barn mindes han nu. Bra, praktiskt. Lättare att räkna in dem. Tjugo trodde han, sedan var det Klas; hans yngste son. Han skulle ha hela familjen med sig, det innebar två halvstora barn och de små tvillingarna, ja och så frun då. 25 personer? Det blev till att finfördela miljonen han vunnit och skulle överraska dem med.

Att finnas

Du som av skönhet och behagen
en ren och himmels urbild ger!

Även med stulna strofer generade han henne. Hans inlevelse var så äkta. Kellgrens ord blev åter levande när de kände hans glöd. Signe log, röda kinder, frusna öron och händer fulla av snö. Hon försökte krama den motvilliga snön till en boll, kristallerna ville inte, de var kyliga och motståndskraftiga. Lite värme, det var vad som behövdes för att vinna över dem, hon offrade vantarna och lät fingrarna betala priset för snöbollen. Det stack och gjorde gott att känna kyla. Tre- fyra snöbollar skulle ge henne en viss fördel, hon kikade försiktigt upp för att se bortom sin barrikad. Vantarna på och första bollen iväg, en halvträff; hon träffade honom i pannan precis vid mösskanten, men nästa skulle bli perfekt. Han närmade sig fort, men en till snöboll hann hon få iväg, den träffade perfekt och snön smälte ner i jackkragen precis i nacken! I anfallet ropade han fortsättning samtidigt som han var överallt och Signe föll i snön, för honom och för diktarens ord som alltid skulle finnas till:

Jag såg dig och från den dagen
jag endast dig i världen ser.

?

Svalt blå kyla avslöjar att du betraktar mig på avstånd. Du ser inte direkt på mig men du vet att jag finns och kunde om nöden krävde det, hitta mig på bråkdelen av en sekund. När nöden och glömskan nästan förintat dig kippar du efter intryck och lurar mig till melankoli. Vad vore livet utan frågan om döden?