En epok som måste ta slut

Miriam visste inte om hon kunnat ändra på något, om tiden räckt till men hon hade en deadline. Hon hade verkligen försökt: Influerat makthavare, övertygat lobbyister, fått med sig stora delar av industripamparna i världen men nu var det kört. Epoken av masskonsumtion och produktion hade abrupt tagit slut i juli 2019 när elektriciteten en dag försvunnit. Spårlöst. Ingenstans i världen fanns möjlighet att lagra el längre, forskare hade nu arbetade dag som natt sedan 20 år tillbaka med att utröna hur det kunnat inträffa och hur man skulle kunna reparera skadan. Vad de inte förstod var att det var en första varning, efter tjugo år var det dags för den andra. Förstod de stackarna inte den här gången, då visste hon inte längre hur hon skulle kunna rädda mänskligheten från att förgöra sig själv.

Nu var tidsfristen ute. Miriam lät en sista solstråle falla över jorden, sedan släckte hon. Hon kunde känna paniken hos varje människa och djur och efter bara fem minuter stod hon inte ut längre. Hon lät solen lysa igen. Kanske den här varningen hade fungerat? Skulle de ha insett att någon större än deras medvetande styrde över jorden, haven och hela härligheten? I någons huvud rörde sig tankar om solen, om energin som verkat vara outtömlig, besvikelse men sedan en ljus idé: Det var ju människan själv som var den eviga energikällan, Miriam log för sig själv till freds över att någon äntligen tänkte i rätt banor. Det var nya tankar, nya tider men de handlade om gamla, återvinningsbara energikällor.

Så gick han hem

Killen bara drog. Efter fyra dagar på nytt jobb tog han sin lunchmacka med sig hem igen. Redan klockan 07.05 … Man undrar, fanns det något samband med att jag frågade hur han trivdes? Var det ett handlingskraftigt svar på tal helt enkelt?

Den lille mannen (forts. på Tisdagar som läker)

Det var sommar nu. Flickan i butiken var stressad, han visste inte hur han skulle göra för att få byta några ögonblick med henne. Det gällde ju att ta rätt nummer så han fick just henne. Han tog alltid tre-fyra stycken nummerlappar för att öka chansen, fick han någon annan expedit hände det att han gav sken av att ha glömt att ta en lapp och gick och tog en ny. Hon hade inte tid med hans historier, ändå frågade hon om allt var bra och om han inte tyckte det behövdes lite regn nu eller något annat allmängiltigt. Han uppskattade det men kände ändå att en minuts tystnad tillsammans hade varit mera värd än fem av lättsamt pladder och bevarad distans.

– Det är inget bra tillfälle just nu, hon skrattade och blickade menande ut över lokalen som var full av tålmodiga kunder som ville handla: ”men jag har lunchpaus vid tolv, kan vi ses på gaveln då?” Hennes läppar log, ögonen glittrade och kinderna rodnade samtidigt som hon visade med vänsterhanden vilken gavel hon avsåg. Den unge mannen med solbrända underarmar och hantverkarhänder log snett och nickade, ”Tolv. Jag väntar på dig där.” Han vände sig för att gå, kastade en snabb blick på mannen snett bakom sig som precis verkade komma på att han glömt ta en nummerlapp. Han sa” Du kan få min, jag tog den bara av ren vana.”

– Förtifyra! Paus i knappa tre sekunder, Fööörtifyra!?

– Det är jag, han låtsades som att han stått och sovit. Den lille mannen ansträngde sig för att verka oberörd av den glimt av hennes privatliv som just spelats upp för honom, fast han skulle gå igenom scenen minutiöst när han var på väg hem. Han skulle föreställa sig att han var den solbrände killen som fick träffa Henne på gaveln på rasten och han skulle känna lite livsglädje igen, även om det bara var skenbart.

Fängslande betraktelse i kalvhagen

Ett gutturalt bröl
Pinniga ben, lurviga lunsar som virvlar omkring
Bruna, grå, svarta och vita
Små, lustiga krabater
Orädda, nyfikna och dödsförskräckta på samma gång
Samspelar, kaxar till sig och spexar men flyr sedan till mamma
Världen är ju så stor!

Ängslan

– Men mamma, vi ska bara leka en gång till. Snälla!?
– En gång till, okej. Men det är sista gången. Sedan åker vi.
---------------
– Kom nu då, nu åker vi.
– Mmm.
– Hejdå lilla gubben, vi ses imorgon, kommer det tröstande från Mia.
– Men mamma, jag vill egentligen inte åka med dig nu, säger den lilla pojken för tyst för att hon ska höra.
– Vi måste skynda oss, jag har ett möte att passa, snälla Joel, släpa inte fötterna efter dig! Kom nu!
– Men mamma … Jag har tappat ena skon!
– Ta av dig barfota, det är ju nästan sommar. Vi hittar skon imorgon.
– Vem ska vara hos mig ikväll?
– Eh, jag vet inte ännu men det ordnar sig. Kalle eller kanske pappa tittar förbi.
– Kan jag inte åka med pappa hem då? Frågan är ängslig men han vågar för han hoppas.
– Nej, du bor hos mig till imorgon, svarar mamma. Sedan får vi se hur det blir resten av veckan. Kanske får du bestämma själv hur du vill ha det. Vi får se vad pappa säger.

Joel börjar drömma, fick han bestämma själv skulle han bo hos Mia, någon gång ibland hos pappa och hos mamma när hon var ensam men det var hon ju nästan aldrig. Han skulle sakna katten.

tvivelaktigt

De säger vi måste prata
Du och jag
Sluta fred
Jag säger: Du har ljugit för mig och gått bakom min rygg
Du säger: Jag svek dig när du behövde mig mest
Varför skulle vi umgås?
Du vill inte prata med mig
Jag vill inte ens se dig
Vi, vänner igen?
I en annan livstid möjligen

Tisdagar som läker

En liten man gick över gatan. Han var på många sätt oansenlig men visste trots det sitt värde. Ingen skulle sakna honom om han en dag försvunnit helt men för sin egen del skulle det göra skillnad och därför fortsatte han de dagliga ritualerna. Han skötte sin trädgård, han höll ordning såväl i kylskåpet som bland sina kalsonger och strumpor; svarta i nedre lådan och de färgade i den övre. Hans mor hade lärt honom allt om ordning och det hade han anammat sedan hans fru gått bort tre år tidigare. Det hände fortfarande att människor beklagade hans sorg, vilken sorg? Han var bara lättad, fruns sista år hade varit ett rent helvete och allt han önskat de sista månaderna var att livet skulle sluta plåga henne. Hon hade varit borta långt innan hon dog och ensamheten hade tagit över hennes plats vid hans sida. Tillsammans gick de varje tisdag till butiken, ofta glömde han kvar Ensamheten där en stund.

Det var bara ett femtiotal meter kvar nu, han såg bort mot butiken. Jo, hon var där! Den unga, vackra flickan som fick honom att drömma, fick honom att kunna tänka på lyckliga dagar och läka litegrann. Hon log mot honom och han tog det inte för vad det var, han valde att tro att hon log för att hon tyckte om hans historier och frågade för att hon var intresserad av hans liv. Han, en förtidspensionerad gubbe, hon ung, bedårande vacker och livsbejakande till den grad att hon till och med sög i sig livserfarenhet av det han hade att berätta. Hon fick honom att känna sig värdefull och han älskade varje ögonblick han helt legitimt fick vila ögonen på hennes leende läppar.

Dimma

Jag söker, tänker, är villig att offra några minuter till av nattens sömn för att finna orden som blir magiska och som sätter igång något hos dig. Orden som ljuder lika harmoniskt och lugnande som snarkande kalvar, lika lent som en hästmule och ändå spännande som ett dundrande åskväder.

Det blinkar till utanför mitt fönster, en strålkastare slänger sitt sken på balkongräcket och innan jag fattat skräms jag av det. Snabbare än ett ögonblick fladdrar filmscener förbi med mördare, pistoler och våldtäktsmän, jag ler åt min enfald men tanken är igång; vad skulle jag göra om någon ovälkommen gäst bröt sig in? Lilla jag, ensam men stark jovisst men knappast tillräckligt. Hjärnan jobbar igen, med fantasier, orosmoment och skräckscenarier. Jag letar efter modet att avsluta spiraltankarna, måste ta mig tid att hitta ut ur dimman innan döden möter mig på vägen. En radikal tanke letar sig fram: Det är orden som är viktigast, det gäller att finna dem i tid, när du står där ska jag säga att jag är ensam och du, du är inte på riktigt, du är min värsta mardröm och inte något annat.

Pulsen sjunker, den svårfunna tankefriden tar över, jag somnar i ljummen sommarkväll med doft av syren. Ingen klocka slår timmarna, kanske har det gått tre när nattmörkret delas av en smal strimma ljus som tränger in i rummet från nyckelhålet.

Inte som det var tänkt

Det skulle bli så spännande, alla var upprymda och såg fram emot att för första gången sova under bar himmel. Ida var den enda som kände sig konstig till mods, hennes bästa kompis Lovis hade ändrat sig i sista stund och inte kunnat följa med, alla undrade varför. Spekulationerna var många; hon var mörkrädd, rädd för ormar och spindlar eller en fegis som inte tordes vara borta från mamma och pappa! Alla skrattade och på något vis blev Lovis’ frånvaro skälet till att de fem ”våghalsiga” kände starkare samhörighet och Ida hamnade utanför. Hon kände sig sviken av Lovis men tog henne ändå i försvar när de andra började prata illa om henne.
– Linus, kan du ta någon med dig och samla in så mycket torra grenar och pinnar som ni hittar till elden, bad Kicki på en scoutledares vänskapliga men ändå resoluta sätt.
– Självklart! Linus svarade innan han registrerat vad hon frågat, Kicki var den snyggaste tjejen han visste, och hon var så cool i sina slitna jeans och med piratsjalen om håret. Han skulle vara ihop med en tjej som henne när han blev stor, det var han säker på! Linus hade kommit med bil lite senare än alla de andra eftersom han hade haft fotbollsträning.
Linus såg sig omkring, Hannes som han brukade hänga ihop med var fullt upptagen med att packa upp tältet. Ida tog några steg närmare honom när hon såg att han sökte med blicken efter någon som kunde följa med, försynt frågade hon: Ska vi samla ved? Linus sken upp och hummade samtidigt som han försökte dölja lite av sin glädje över att det var just Ida som frågade.
– Mmm. Hänger du med?
– Visst. Bättre än att lyssna på skitsnacket om Lovis.
– Varför är inte hon med? frågad Linus.
– Hon fick ont i huvudet, ljög Ida för hon visste inte svaret och ville inte avslöja att hon inget visste om sin bästis.
Linus sneglade på Ida. Han föreställde sig henne med piratsjal om håret och slitna jeans, hon skulle bli minst lika snygg som Kicki. Du vill inte prata om det va? sa han och deras blickar möttes.
– Näe, äsch jag vet inte varför hon inte kom.
– Det är egentligen ganska bra tycker jag, Linus liksom smög fram orden. Annars hade inte du och jag samlat ved nu. Han blev röd i ansiktet med brydde sig inte, han såg på Ida som genast skiftade färg även hon. Hon log och nickade bara. Lägret skulle nog bli bra ändå.

Nappen

Det är möjligt att med mänsklig kraft hindra en törstig ko från att dricka, även om det är svårt. Näst intill omöjligt är däremot att få en kalv att dricka ur flaska utan napp!