Ändra planen (Skrivpuff 14 maj)

Hon frös mitt i steget som skulle ta henne över färisten och ut på den lite större vägen, hon visste att det fanns gatljus en liten bit längre bort där. Skulle hon aldrig hinna fram dit? Varför hade hon inte stannat hemma, varningstecknen hade ju varit tydliga: De sömnlösa nätterna fyllda av värdelösa sanndrömmar, bleka dagar som föll samman till en grå, obetydlig massa, avsaknaden av framtidstro. Hon låg på gränsen sedan månader tillbaka men hade vägrat att inse det.

Fötterna kändes inte längre, magen lät henne veta att den fanns genom starka kramper medan armar och ben snarast kändes som om de tillhörde någon annan som försökte hålla fast henne. En obehaglig doft spred sig, det var inte tånglukten som vanligtvis drog in när nordosten låg på, nog för att det fanns inslag av förruttnelse i den men nej, det luktade död. Död, inte as. Färsk död, kunde det lukta? Hon försökte urskilja sin förföljare i mörkret som nu slagit sig samman med en fuktig dimma. Ingenting.

En värme steg upp från marken under henne och de orörliga fötterna sjönk sakta genom det tunna jordlagret och vidare ner i berget. Hon märkte det utan att vare sig se eller känna det. Panikslagen och medveten om sin ensamhet skrek hon ut sin rädsla och lät tårarna strömma ner för kinderna. Hon visste att hon var förlorad, tiden hade hunnit ikapp henne.

Hennes gälla röst fördes med vinden ut över havet där den försvann i vågbruset, utan att någon hört den:
– Hjälp! Hjälp mig! Jag dör! Snälla, hjälp. De sista orden blev bara en raspig viskning. I ett sista försök att göra sig fri från tidens grepp iklädde hon sin egen död skepnaden av en god vän. Hon såg hur den bar på hennes minnen som vore de ett barn, vemodigt slöt hon ögonen och koncentrerade sig på det bästa av dem och bad en stilla bön att tidsplanen fortfarande gick att ändra.