Frånkopplad (Skrivpuff 3 maj)

Det var som om hon alltid stått på sidan om: Varit en iakttagare men knappast av livet självt, snarare av allt det andra. Det som varit innan och som skulle följa efter. Utan ord var det svårt att göra sig förstådd bland människorna, hon försökte med bilder men bara barnen begrep hennes språk. Uppgiften hon tilldelats var att upplysa, men ingen hade sagt om vad. Kanske om det som ingen människa kunde ta in, kanske om döden eller om poängen med det korta livet på jorden?

Starka färger i tjocka lager; ett virvlande kaos med stjärndamm och havets djup som ingredienser, men ingen förstod. Målandet hade till en början varit som en hobby, nu ägnade hon i princip hela jordvarvet åt att måla. Några timmar om dygnet vände hon sig mot kärnan och utbytte energi med sina medsystrar men ingen gav henne längre det hon längtade efter. Hade de övergivit henne, låtit henne bero för att se om hon skulle färgas av sin omgivning och bli mänsklig?

Allt hon önskade var att vara sammanlänkad med evigheten, smälta ner och gjutas in som en fossil i den jordiska berggrunden. Hon kunde inte utföra sin uppgift, det fanns ingen gemensam kanal för kommunikation med de här varelserna. De försåg henne gladeligen med färg, duk och penslar. De gav henne mat och ett eget rum men hon hyste inte längre något hopp om att deras intellekt skulle förmå en utveckling till hennes nivå de närmaste 1000 åren. Hon kunde lika gärna lämna, hon bad om att bli frånkopplad.