Något oviktigt (Skrivpuff 31 maj)

Drivtimmer och fiskelycka (avslutande del 3)

Tidsangivelser är mindre viktiga för återgivandet av det inträffade men i öbors mått utan dröjsmål så var Lasse hemma och knackade på hos Steffe och hans ovetande fru. Eftersom sträckan dit från hamnen var tillräckligt lång för att han skulle hinna upprepa det inträffade några gånger för sig själv, hann ålfiskar'n reta upp sig lite till. Dessutom hade han nu sett med egna ögon hur tampar och rep skurits av och låg i stolta högar bredvid Steffes båt. Tankar på hur han skulle få anlita dykare för att få upp draggarna utan tillhörande rep irriterade honom till det yttersta.

Utan svårigheter kan man föreställa sig att den betydligt yngre och kraftigt byggda smålänningen skulle bli handgiplig i mötet med den åldrade söderkisen, men det sägs ha räckt med en rejäl dörrknackning och en harkling för att Steffe med andan i halsen skulle säga:
– Jag ska ersätta kostnaderna. Säg bara till vad det går på.

Gemene man må tycka att inget annat kunde komma på tal, men för de som är bekanta med Steffes syn på det ekonomiska förstår att denna kommentar endast kan ha tvingats fram i en situation där han på allvar varit orolig för sitt liv. Besöket blev kort och i och med det borde historien nått sitt slut, men... eftersnacket bjuder även det på vissa häpnadsväckande detaljer:

Dagen då Olle och några till av hans familj höll tillgodo med korv (eftersom garnen och fisken med dem försvunnit) åt flera hushåll i den lilla byn fisk till middag. Tillsammans med garnen lär nämligen minst två laxar och ett tjugotal magra vårflundror ha följt med av bara farten.

Steffes närmsta granne Per-Erik förärades med en fisk liksom det pensionerade paret längst bort i byn. De senare fick flundror och de överräcktes med hälsningar från Steffe att: "Idag kan pensionärerna få äta sig mätta!" Nog kan man bli mätt på flundror men det förutsätter att de har kött på kroppen och inte bara består av skinn och ben.

I lådan med garnen som Olle lät Steffe få någon timme på sig att packa ihop, låg inte bara de två garnen utan även draggen och de båda bojarna. Alltså föll hela lögnen om att garnen legat och drivit. Om det var ren förskräckelse eller bara dumhet som gjorde att Steffe inte istället gömt undan draggen och bojarna för att i alla fall hålla sig till sin första lögn får vi nog aldrig veta.

Sensmoralen av denna historia måste bli att gränsen för vad som är en flundra och vad som är en flundra-för-mager-för-att-ens ta-upp-ur-sjön INTE är hårfin utan mycket tydlig, precis som skillnaden mellan renodlad dumhet och stöld.