Syskonkärlek (Skrivpuff 5 maj)

Åtta år gammal stod du utan mor. Fast redan innan hade du förlorat henne till sjukdomen. Den tog henne till sanatoriet på fastlandet redan två år tidigare. Du vet att ni under de åren lade undan lite extra för att hon skulle få rent sänglinne och nya, varmare kläder om höstarna. Men minnen av henne? Ja, några få minnesbilder från åren innan hon blev så sjuk att hon tvingades lämna er. Märkligt nog kan du fortfarande minnas hennes mjuka händer och hur hon strök dig över håret och såg på dig länge när lilla Majgull var dryga året. I efterhand har du många gånger tänkt att hon nog överförde sin moderskärlek till lillflickan på dig i det ögonblicket. Hon visste ju att hon var sjuk och att hon aldrig skulle få se er växa upp. Men så mycket kommer du inte ihåg av henne, en saknad mor, vad finns att minnas? Det var så mycket annat att tänka på.

Där var lilla Majgull, far som slet för brödfödan, svåra vintrar och allra värst rädslan för kriget. Du visste inte var krig var då, men rädslan spred sig som en löpeld och något värre kunde du inte föreställa dig än att kriget skulle komma.

Majgull var fyra år yngre än du och du skulle offrat vad som helst för henne. Jo, du skulle möta kriget om det varit det som skulle ha räddat henne! Hon var så liten och du så stor; stor nog att fordra och mjölka om mornarna när far var ute på åkern. Du hann alltid in innan Majgull vaknade och kunde duka fram ljummen mjölk och en skorpa åt henne. Hon skrattade sitt kluckande skratt och du log och hjärtat värmdes även när det bara var tio-tolv grader i köket trots att du eldat i vedspisen sedan tidigt.

Men så kom det närmare; kriget. Far blev inkallad.
– Men mina två små flickor då? Hans fråga var förtvivlad men någon empati eller hjälp fanns inte att få.
– Det är ditt bekymmer, vi har ett krig runt hörnet!

Vem fanns som frikostigt kunde tänka sig att ta hand om dig och Majgull på obestämd tid? Farmor? Nej, hon hade redan två fosterbarn på sitt torp, en till kunde hon ta hand om men inte båda. Aldrig, aldrig, tänkte du att jag låter mig skiljas från min syster! Du bad grannarna, du bad snälla tant Elin som bodde lite längre bort och berättade om allt du kunde göra; hämta ved, sopa golv, sköta grisar och kor ... Ni skulle inte bli till besvär och Majgull henne kunde du ta hand om också.

Elin sa ja och du och Majgull stannade där en vinter och en vår, till sommarn flyttade ni hem igen och far var tillbaka när hösten närmade sig. Tänka sig, inte ens krigets nöd kunde skilja er åt.