Slutsats (Skrivpuff 12 maj)

Hon såg sig om över axeln. Den rosaröd himlen lös mot henne och landstråket i horisonten såg ut som en urtida dinosaurie som kippade efter luft. Varifrån kom känslan av att vara betraktad? Varför upplevde hon den så starkt just när solen till hälften sjunkit ner i havet och aldrig i fullt dagsljus? Om trettio minuter ungefär skulle det börja skymma, bli kyligt och dagen skulle vara förbi.

Hon svettades lite; både på grund av sina raska steg och av tanken på dagarna som kom och gick utan att hon presterade något minnesvärt. En skärva av solen, av dagen, av livet var det som hoppet stod till, några minuters andrum. Varför hade hon gett sig ut, ville hon utmana? Nej, hon hade ångrat sig nu och ville bara hem. Hon gick så fort hon kunde, inbillade sig att hon hörde andetag. Utan att vända på huvudet, det hade hon aldrig vågat, blev hon varse något som rörde sig i samma takt som hon själv ett tiotal meter bort. Det skrämde vettet ur henne.

Inga tankar bara instinkt gjorde att hon ökade farten och sprang fram längs grusvägen allt fortare. Det grönbleka skymningslandskapet blev suddigt i ögonvrån men hennes följeslagare följde henne utan ansträngning. Embryon till tankar tog form i hennes kallstartade hjärna ön öde här, närmsta granne 80 kilometer söderut, inga turister. Hon drog slutsatsen samtidigt som paralyserande kyla omsvepte henne: Det som jagade henne var varken djur eller människa.