Något sårbart (Skrivpuff 24 maj)

Hon var nästan vuxen och medveten om att hennes tid var nu, bara nu. Den här midsommarkvällen kunde lika gärna varit hela hennes liv. Kvällen var ljummen liksom burkarna med öl som någons syrra köpt ut åt dem. De hade fixat allt själva, fått skjuts upp till sommarstugan förstås men mat, dricka och musik hade de ordnat på egen hand. Nu var de lagom mätta för att känna berusningen ta fart och då plockade Lina fram kvartingen som enligt etiketten innehöll Explorer, men de visste alla tre att det istället var hembränt som hon fått från sin farbror. Han var inte så knusslig, brukade säga att "något roligt ska väl ni också ha. Men lova att dela lika på alla tre, ingen får dricka mer än den andra!" I och med den hänvisningen ansåg han sig ha tagit sitt ansvar.

Med glas efter glas i handen, dansade och sjöng de högt till musiken övertygade om att Midsommar var något alldeles speciellt, ikväll kunde allt hända!
De hade en plan för att ta sig in på discot där det egentligen var 18, killen som var vakt ikväll var störtförtjust i Mias syrra och ja, det var hela planen! Inget de funderade vidare på nu, det viktiga var att komma iväg någon gång. Visserligen skulle det inte bli mörkt men mest av allt ville de sammanslå av en slump med killarna som höll till inte långt därifrån. Mia behövde bara tänka på hans namn så förlorade hon nästan fattningen, hans djupa blick som hon drunknade i så lätt. David var inte som de andra killarna, han hade det där allvaret i blicken ibland som trollband henne. Men oftast hade de bara roligt ihop, gnabbades och småslogs ibland, allt för att se den andras reaktion.
– Mia! Vi går nu, ska ru me eller?
– Klart jag ska! Nu drar vi, tror ni de har gått ännu?
– Jag hör dem redan. Det låter som att de kommer förbi här! Tove mös när hon hörde skrål och fyllesång närma sig.

Fyra tonårskillar och en tjej ramlade fram mellan träden med ölburkar i händerna och storsnusen innanför läppen. Mia såg att David gick tillsammans med Lotten och Kalle lite bakom de två i täten. Hon blev nervös när hon märkte att de redan fokuserat på henne, men lugnade sig när hon såg David komma fram till henne ensam.

Han log – hon log; men allt var ändå inte bra. Han hade allvaret med sig och i Mias mage tog en liten isklump form. Hon försökte lugna ner sig, intala sig att det ju bara var den vanliga David som hon spelade kort med varje eftermiddag, som bjöd henne och ingen annan på godis och som hon faktiskt gillade. Men i magen växte klumpen av osäkerhet och när Davids hand smög sig runt hennes midja och hon kände hans blick riktad mot sig spred sig iskylan i hela kroppen. Det här var inte normalt, det var fel på henne. Alla ville ju vara med David, hon med men ... men inte så här! Han harklade sig och tog sats:
– Jag gillar dig Mia. Verkligen, jättemycket. Tystnade var för lång. Han stod nu mittemot henne och hon kunde antingen blunda eller möta hans blick. Hans nervösa hand höll lätt om henne men kändes ändå glödhet. Han fortsatte, nu var hans röst plågsamt fylld av kärlek:
– Du fattar inte? Du ... du känner inte som jag? Visst ville hon svara att allt var som det skulle, att hon visst tyckte lika mycket om honom men hon förstod inte sig själv – isklumpen hade tagit hennes kropp i besittning och hon rådde inte för det. Hon var paralyserad och ville bara upplösas, att David skulle vara den vanliga David igen, men hon visste att det inte skulle bli så mer. Hon fegade ur. Hon sårade hans stolthet hellre än att våga något nytt.
– Näe, jag gör inte det, svarade hon kallt.