Att lova (Skrivpuff 18 april)

– Jag lovade dig ingenting, har aldrig lovat någon något! Han höjde rösten och allvaret gick upp för henne.
– Kanske inte, men du fick mig att tro i alla fall! Alla år av gemensam tillvaro och snack om framtiden, fattar du inte? Lovat eller inte: Du har fått mig att tro! De sista orden skrek hon allt för högt i ren förtvivlan.
– Det är inte samma sak, sa han dämpat och såg iskallt på henne. Hennes ögon var tårfyllda, hans var klara och blå.
– Du är ett monster! Hur har jag kunnat leva tillsammans med dig utan att förstå vad du egentligen är? Varför har jag älskat dig!?
– Du hade väl inget bättre för dig, svarade han med tom blick samtidigt som han fingrade på dörrhandtaget.
– Du tänker gå nu? Bara så där?
– Ehh, näe, svarade han något förvånad. En lång blick följde och hon förstod att han inte hade för avsikt att flytta, det var hon som skulle ut ur den gemensamma lägenheten. Något pyrde inombords hos Anna och hennes förkrossade känslor förvandlades till hämndbegär.
– Okej, jag förstår, sa hon sammanbitet.
– Jag måste till jobbet, reflekterade han och skyndade ut genom ytterdörren. Kvar på bordet låg hans nycklar och mobiltelefon.
Anna såg på dem. La dem sedan i handväskan. Packade en väska med de nödvändigast sakerna och talade in ett nytt meddelande på telefonsvararen: Hej, du har kommit till Anna och Erik. Tyvärr kan vi inte svara. Jag har åkt till Thailand i fyra veckor och Erik har förlorat förståndet och är tvångsintagen på Psyket. Han får inte ta emot telefonsamtal eller besök den närmaste tiden. Ring hans mamma om ni undrar något.