Natten hade varit ljus tills för några sekunder sedan. Då slocknade månen och stjärnorna hade slutat blinka. Luften förvreds till en råkall och kvalmig trögflytande massa, omöjlig att andas. Blind i detta totala mörker som kramade hans stillastående hjärta lät Tor benen vika sig och stående på knä försökte han urskilja konturer eller tecken på liv.
En rörelse, eller snarare en vibration gav honom kalla kårar, ögonen tårades och tankarna som han låst in i hjärnans hemliga rum slet sig fria. En hudfri arm sträckte sig mot hans nacke, en kloliknande hand växte fram ur den och strök livet ur honom med en långsam, graciös rörelse.
Återstod gjorde sanningen och stolt lät den även en mördare bli varse dess oresonlighet och obevekliga rättvisa.
Om mig
- Genyvy
- Mitt livs kärlek blev min livssorg, så oväntat och så fruktansvärt smärtsamt. Sen kom du och jag andas igen!
Otäckt och mardrömslikt.
SvaraRaderaLetar redan inledningsvis efter tids- och platsmarkörer. I namnet Tor tycker jag mig hitta det, och förflyttas till svensk forntid och hamnar hos asagudarna... I slutet, när ordet mördare nämns, förflyttas jag däremot framåt i tiden, och in i någon slags verklighet. Det blir en kontrast för mig och jag lämnas att fundera över texten och var jag ska placera den. Vilket ju inte behöver vara något negativt.
Beskrivningen av den hudfria armen är riktigt läskig...
Linn, http://lyckoland.blogg.se
Läskig var namnet...
SvaraRaderaVilken grym fantasi
Gillar stilen!
SvaraRaderaGillar känslan av att rättvisan hinner ikapp till slut.
SvaraRaderaDu får verkligen fram domedagskänslan.
Måste läsa flera gånger (vilket är intressant), blir inte kvitt obehagskänslan (vilket är positivt), lämnas att fundera - och det är bra!! :)
SvaraRaderahäftigt skrivet obehagligt men starkt slut!
SvaraRadera