En ny vana (Skrivpuff 5 april)

Solen hade gjort det i ungefär 4,6 miljarder år, nog skulle hon klara det en ynka livstid. My samlade kraft i denna mening och klev upp minuten innan väckarklockan skulle till att ringa. Tiden hade hon inbyggd, vaken eller sovande så visste hon alltid var på dygnet hon befann sig, klockan var bara för säkerhets skull. Var inbyggd klocka något hon kunde ange under Övriga meriter i nästa arbetsansökan månne? Eller var förmågan mest en ansträngande detalj för hennes vänner? Knappast betydelsefull hur som helst. Med en djup suck bestämde hon sig för att inte fullfölja funderingen om vilka delar i hennes liv som kunde anses ha betydelse. Sedan helt nyligen hade hon infört tankeförbud före första koppen kaffe, de tankar som sysselsatte hennes hjärna dessförinnan övertygade henne bara om hur värdelös hon var. Livet var lättare utan dem.

Vaken, ren, klädd och kaffet urdrucket: My prövade sitt "naturliga leende" framför spegeln, hon visste vikten av att utstråla ärlighet och mer eller mindre tvångsmässigt kontrollerade hon att leendet satt varje morgon innan hon gav sig av till arbetet. Obegripligt nog hade hon fått ett säljarjobb trots sin blyga natur och sina nervösa infall. Det var hennes leende som gett henne jobbet och kanske resten av hennes yttre som inte alls var så intetsägande och menlöst som hon själv uppfattade det.

Ute. Den råkalla luften slog emot ansiktet och hon grinade illa. Hon snubblade på sina egna fötter men hittade balansen och pinnade på till bussen. Ingen dag för cykling, fick bli längre fram; kanske nästa vecka. Människor stressade fram och hon föll in i tempot, bättre att följa strömmen än att hindra dess framfart. Ingen såg henne och hon såg ingen. Alla var bara människor, individer som inte delade något mer än luften med henne. Begagnad in- och utandningsluft. Trots att det var efter första kaffet kände hon att hon inte borde fullfölja den tankegången men den gick inte att stoppa: Luften jag drar in i mina lungor kan just ha andats ut av någon med influensa eller av hunden där som nyss slickade sig i röven ... My vände om. Suckade och visste att hon måste cykla till jobbet för att få andas mindre begagnad luft.

Solen hade gjort det i ungefär 4,6 miljarder år, men hon fick nöja sig med en ynka livstid ... Hon upprepade sitt nya mantra och steg upp. Morgonbestyr, stoppa tankar, koka kaffe, leendekontroll, cykelnyckeln och nerför trappen. Framme vid första trafikljuset såg hon den gråsvarta ryggtavlan som hon såg varje morgon vänta på grönt. My kom upp jämsides och såg framsidan på mannen hon bokstavligen hängt efter i tre veckor, hennes leende mun sa hej och inga tankar störde eller stal luften omkring dem.