Tilltal (Skrivpuff 13 april)

Ofta hann Anni precis bestämma sig innan något inträffade som fick henne att ändra sitt beslut igen. Ungefär som med en hård karamell; lagom när hon uppfattat smaken, kanske söt kanske sur, så började karamellen läcka ut syrlig vätska och smaklökarna var lika förvirrade som hennes tankar. Men från och med den här morgonen skulle allt vara annorlunda.

För fyra timmar sedan hade hon stigit upp och sin vana trogen börjat morgonen med en promenad. En promenad som vanligtvis var avgörande för att hon skulle orka med resten av dagen. När hon såg småfåglar flaxa runt, hundar spralligt hoppa och naturen förbereda sig inför dagen, det var då allt skulle falla på plats. Denna morgon föll inget, förutom modet. Den lilla energireserv som per automatik fått ut Anni i friska luften var förbrukad. Stegen blev kortare och kortare, hon var knappt medveten om att hon rörde sig. Axlarna drog sig framåt nedåt, blicken sökte kontakt med marken och omgivningarna omkring henne förlorade sina konturer. Hon hörde inte fågelkvittret, hon såg varken blommor eller stenar och hon kände inte doften av nyregnat.

"Inget finns som jag vill se, inget som jag vill uppleva, inget som kan få mig att le igen. Varför går dagarna vidare? Snälla, låt mig slippa denna meningslöshet." Hon talade lågt för sig själv och ingen skulle svara. Hon visste att evinnerlig ensamhet var hennes förutspådda öde. Hennes steg blev allt långsammare och efter minuter som klumpat ihop sig till timmar sjönk hon ner vid strandkanten för att försvinna. Hon slöt ögonen, satt hopsjunken och släppte taget om tillvaron. Hon ville ingenting, hon upphörde att finnas till.

Anni slutade leva där vid vattnet men hon fortsatte att andas. Hennes själ gav upp livet, den simmade kanske ut i vågbruset för att känna spänning och styrka men i Annis kropp fanns den inte längre. Det var då karamellens ytterhölje började läcka och syrligheten tog över. Utan att höra eller se kände hon att något nytt tilltalade henne.