Fixa (Skrivpuff 15 april)

Vattnet tog sats inför mötet med landbackens främmande miljö. Vågen kröp ihop och vräkte sig sedan upp i förhoppning om att nå strandens stolta sandslott. Med ett kraftigt brusande slog den över och var bara vitt skum som besviket flöt tillbaka i sakta mak. Havet tröstade och förmanade:
– Försök igen! Samma vatten formade en ny våg för att med ökande fart närma sig stranden på nytt.
– Jag vill, jag kan! Vågen såg sig storma slottet och ta tillbaka den lånade sanden till havsbotten. Men nej, ännu ett tappert försök men allt som följde med tillbaka var ett knippe tång, ett tappat godispapper och ännu en uppgiven själ.

Vinden gav mer kraft till sin syster havet. Den förlorade själen sköljdes med ut på djupare vatten, varken yta eller botten verkade finnas, bara vatten och kraften som förde den däråt motståndet var minst. I avsaknad av mänskliga väsen dansade själen vind för våg i takt med havets sjungande viskning:

Ofta är allt för vanligt
sällan allt för sällsynt.
Drömmar brinner upp
kvar blir ruiner av hopp.

Sällan orkar du se igenom ytan
ofta tar du saker för vad de ger sken av att vara.

Du och jag är kanske ganska lika:
Allt för sällan gör vi något sällsynt
allt för ofta något av gammal vana.
Men en morgon ler du annorlunda och ser genom ytan
du ser mig och två ensamvargar andas samma andetag.