Mötet på tågstationen (Skrivpuff 21 april)

Turister, åretruntboende och övrigt folk och fä på den lilla orten visste att sommaren led mot sitt slut. Järnvägen som nu för tiden var en turistattraktion och bara öppen sommartid hade bara en vecka kvar på säsongen. Sedan skulle norra stationen ligga öde och kanske besökas av en älg eller två under vintern men förmodligen inte fler än så. Den med god hörsel kunde höra ett tåg sakta närma sig. På tåget satt en man och njöt av den stilla framfarten mellan de stolta granarna. Han var ingen tillfällig gäst, det här var hans hemtrakt.

Aldrig hade Hans-Göran åkt längre än det här tåget burit honom och han hoppades att han aldrig skulle behöva göra det heller. Förr hade det varit annorlunda, då hade tåget tagit honom ända till södra station, nästan 15 mil söderut! Idag var rälsen bara fyra kilometer lång men den speciella känslan av ungdomligt äventyr återupplevde han trots att turen var kortare nu. Den tredje augusti varje år åkte han tåget. Det var hans födelsedag, det var dagen han fått sin första kyss och han var övertygad om att när hans tid var slut skulle det här tåget ta honom till himlen på just det datumet. På något magiskt sätt skulle tåget fortsätta där rälsen tog slut och inte stanna förrän han nått porten till himlen. Givetvis hade han inte berättat hur det låg till för någon, inte ens för grannen Holger som han annars berättade det mesta för.

På stationen där tåget skulle ankomma om fyra minuter lyssnade en och annan på fötters trampande och väntande. Inga steg tillhörde någon som medvetet väntade på Hans-Göran men en som lyssnade på dem skulle tilltalas av hans sansade frammarsch och diskreta doft av vedbod och torkad fisk.

Hans-Göran klev av tåget och tog ett djupt andetag. Hastiga intryck omgav honom: Barnfamiljer som samlades, planerade glassköp eller småträtte och par som tog varandra i hand och samspelt följdes åt sida vid sida mot nya lockelser.

– Grattis på födelsedagen, sa Hans-Göran högt till sig själv. I människovimlet var han ensam och ingen mötte hans blick. Alla var upptagna, hade sitt. Han slog sig ner på bänken intill och betraktade lite melankolisk alla människor som inte såg honom. Han reste sig för att gå till cykeln, men en solstråle bländade honom och han fällde ner blicken. Perrongen hade tömts sånär som på en stolt, svanslös katt som kom spatserade rakt emot honom. Deras blickar möttes. Katten var härjad men en fighter, det skvallrade hans kraftiga nacke och skamfilade öron om.

Hans-Göran klappade katten och gick sedan åter mot cykeln. Katten följde honom och tänkte göra så tills han visste var doften av torkad fisk hade sitt ursprung, sedan fick han se. Vintern kunde bli lång och ensam ville han inte vara, tänkte han och hoppade upp i Hans-Görans cykelkorg.