Ett efterlängtat möte (Skrivpuff 24 april)

Ingen läkare eller psykolog han träffat kunde förklara vad "defekten" berodde på. Ingen utomstående kunde heller förstå felet eftersom han var den ende som upplevde det. När hade han blivit medveten om sin oförmåga? Han trodde det var i samband med skolstarten, innan hade han väl vetat om den men inte kunnat eller behövt reflektera över det. Sedan, i tonåren hade han lärt sig att alltid använda kamera och numera med digital teknik var det ju inte ens nödvändigt med polaroidkamera. Skönt, det hade kunnat bli kostsamt! Egentligen var det hela inte så besvärligt längre; han tittade och tog en bild med kameran när andra människor skulle ha sett sig i spegeln.

Det hela hade inte behövt vara särskilt jobbigt under skoltiden heller om det inte varit för den lilla skitstöveln Leo som kommit på att hans hund inte heller verkade se sin egen spegelbild. På bara några timmar hade Fabian fått smeknamnet Fido eller helt enkelt Hunden, eftersom teorin jämställde hans intellekt med en hunds. Fabian hade sedan tredje klass genuint hatat denne Leo som med nöje förnedrat honom dagligen och gett honom ett öknamn som han fick behålla under hela skoltiden.

Ibland såg han bilder och reportage om Leo i tidningen, han var en riktig uppkomling i sin bransch. Han gjorde pengar och omgav sig alltid med de rätta personerna. Tänkte han någonsin på Hunden och ångrade han att han varit så elak? Förmodligen hade han glömt Fabian samma dag han inte längre kunde håna och trycka ner honom. Men Fabian hade inte glömt.

Solen stod högt på himlen denna försommardag. Stadens gator värmdes och fontänen på stora torget sprutade stolt vattnet ända upp till änglarna som leende lät det rinna genom händerna och tillbaka ner i den lilla dammen. Den grälla löpsedeln stack i ögonen: Leos lycka slut – affärsman bankrutt efter att ha satsat allt på fel hund. Fabian gick för att köpa tidningen. En sann skadeglädje fyllde honom. Utanför kiosken stod Leo och han såg blek ut, han såg upp när Fabian passerade. Tittade en gång, tittade två och hans ögon blev stora och utan hånfullhet sa han:

– Hunden. Förlåt.
– Fabian, heter jag. Vem är det som pratar? Jag kan inte se någon.
– Det är ju jag, Leo. Från skoltiden. Känner du inte igen mig?
– Jag kan knappt se dig, sa Fabian konfunderad och riktade blicken mot platsen rösten kom ifrån.
– Det är just det, jag bleknar. Bleknar bort verkar det som, sa Leo chockad över den omöjliga förvandling som skedde med honom.
Fabian svarade inte. Han gick tillbaka till fontänen, anade att något obegripligt just inträffat. Han såg ner i vattnet och såg för första gången sin spegelbild. Han log och vände sig mot Leo som följt efter honom.

– Visst, det är okej. Jag tänker inte på det där längre. Sluta med det du med. Var ödmjuk och se dig om. Då blir dina konturer tydligare igen ska du se.